Juliet Nakasuja, i bakgrunden, och hennes man Wilson Sebude i Ngoma i Uganda var mycket fattiga. Tack vare lån från Oikocredit och hårt arbete har de startat en byggvaruaffär och ett snickeri. Företaget har de kallat Bivamontuyo, "Framgång bygger på svett". Foto: Ronnie Kijjambu
Fattiga människor vill kunna spara. Traditionellt har de gjort det i form av boskap eller annan egendom. Genom att spara minskar sårbarheten, flexibiliteten ökar och människor har tillgång till sina resurser när de behöver dem.
Möjlighet att spara sina pengar på ett säkert ställe och att ta ett lån kan vara det som behövs för att fattiga människor ska få det bättre.
Lånet blir grundplåten till ett eget företag: ett grönsaksstånd, en ko som ger mjölk, en symaskin eller ett bageri. I liten skala visserligen, men som ger inkomster. Barnen kan gå i skolan, familjen har råd med läkarvård, de kanske kan få ett bättre boende.
De pengar som lånas ut kommer tillbaka och kan användas av nya låntagare.
Små lån ger trygghet
Mikrofinanser är ett sätt att hjälpa fattiga människor att stå på egna ben. Ett lån och en sparad slant på ett bankkonto ger trygghet och självförtroende. Något som många fattiga saknar. De inser sina rättigheter och vågar ställa krav, vilket på sikt stärker det lokala samhället. Det är skäl nog för att Svenska kyrkans internationella arbete ska jobba med mikrofinanser.
Lång erfarenhet
Svenska kyrkans internationella arbete har gett bistånd till lån och sparande ända sedan 1980-talet. Dels genom ekumeniska utvecklingsbanken Oikocredit och dels genom den ekumeniska lånefonden ECLOF.
Lokala sparbanker
Men bidragen har också gått till lokala spar- och låneprogram. Det första var kyrkans sparbanker i Zimbabwe som startade 1991. Idag finns 30 små sparkooperativ på landsbygden, som ger människor möjlighet både att spara och låna. De fungerar trots det ekonomiska läget i landet, men inte med sparande på längre sikt i dagsläget.
Idén med bysparbanker har de senaste åren spridit sig till andra länder i södra Afrika.