De valde varandra på nytt

Den tjugoåriga bröllopsdagen närmade sig. Ann och Ture Magnusson ville fira, men på ett nytt sätt, förmodligen för att deras gemensamma liv började se annorlunda ut. Barnen var stora, två hade redan flyttat och den tredje var på väg ut ur boet.

Att förnya äktenskapslöftena kan markera början på en ny period i livet. På bilden Ann och Ture Magnusson i Karlstad.

Att förnya äktenskapslöftena kan markera början på en ny period i livet. På bilden Ann och Ture Magnusson i Karlstad. Foto: Maria Obed

– Ture och jag har aldrig levt själva eftersom jag redan hade en son när vi gifte oss, säger Ann.

En ny del av livet väntade. Och det ville de markera för varandra - inte för någon annan.

Ann fick en idé om att förnya de löften de gav i Hammarö kyrka den där julidagen 1986. Då var allt stort och traditionellt, med fest och gäster, frack och vit klänning – ja, så som det skulle vara.

Det var bra då, men nu längtade de efter en stillsammare ritual och att få säga ja igen.

– Jag hade aldrig hört talas om någon som gjort så och visste inte att det fanns en ceremoni. För mig var det bara något jag kände behov av, berättar Ann.

Ture tyckte om tanken och tog kontakt med prästen Gunnar Lidén i Alster.

– Det blev precis som vi ville ha det.  Vi var finklädda men utan att köpa något nytt, ingen blombukett och ringar och sånt. Det var bara vi och de löften vi skrivit till varandra.

 

Fokus på parrelationen

De sitter i soffan i sin nya och mindre ”efter-barnen- lägenhet”.  Ann letar bland minnen och tankar. Ture fyller på och fastnar gärna i skratt som räcker länge och för fler. De är ett slags pusselbitspar, som tillsammans fyller bilden.

– Minns du, vi hade inte tänkt på hur vi skulle gå in, hela den där långa vägen i en tom kyrka?

Gunnar föreslog musik. Ceremonin växte liksom fram i samarbete.  I dag är många detaljer bortglömda.

– Men jag kommer ihåg känslan väldigt starkt. Det kändes bra och viktigt. Nu var det jag och Ture.

Ann hämtar bröllopsdagspresenten, den som äldsta barnet och barnbarnet gemensamt tillverkat.

”Ann hjärta Ture = Sant”.  Två rödmålade stenar som står på kärleksladdning för att sen ge sig ut på egna färder. En bedårande konstruktion.

Samtalet snirklar vidare, öppet och personligt. Timmarna försvinner och kaffet kallnar.

 

Leva ihop hela livet

Hur gör man för att leva med samma människa hela livet, och för att trivas med varandra?

– Vi har valt varandra och bestämt oss för att leva ihop tills en av oss dör.

Kan man bestämma det?

– Barnen fattar inte heller. Inte ens de förstår att man kan lova det.

Men löften är viktiga. Ann får för sig att hon låter högkyrklig och konservativ och bedyrar att hon visst förstår att det ibland inte finns någon annan utväg än att skiljas.

Hon är inte intresserad av hur andra lever, bara vilka val hon och Ture behöver göra för att få ett bra liv.

Att det finns många sätt och att det här är deras.  

– Vi har bestämt oss. Det blir lätt då, säger Ann.

 

Hitta lösningar

Hon förtydligar sig genast:

– Jag menar inte att det är lätt att leva ihop, för det är det inte. Men när svårigheterna kommer måste man leta gemensamma lösningar.  Jag slipper tänka hur det skulle vara utan Ture. Det är ett alternativ som inte finns och det gör det lättare, det är så jag menar.

Att ha kvar känslan och pirret då, ända in i döden, går det?

– Har det en gång funnits så finns det där. Man får väcka sina minnen. 

  Att bo på olika platser under en period rekommenderas. Ture jobbade nyligen ett år i London. Ann ville inte följa med och de bestämde sig för att vara särbos ett tag.

– Oj, vad vi lärde oss mycket om varandra.
Som att kommunicera via MSN, och då handlar det inte om tekniken, utan om att prata varannan gång.  En mening i taget.
– Vad långsam han var. Jag skrev något och sen fick jag vänta och vänta.  Annars är det alltid jag som pratar för mycket och Ture för lite.

 

Annorlunda möten

Det var inte bara sättet att prata som förändrades.

– När vi inte kunde ses så ofta blev mötena annorlunda. Det var härligt.

Men tomheten smög sig på efter ett tag, särskilt för Ture, trots att han trivdes bra i London.

– Jag var mindre än halv.

De pratar om hur viktigt det är dela vardagligheter. Särskilt glädjeämnen.

En bra teaterföreställning, ett barnbarns underfundiga funderingar, vårsolen på balkongen.

– Jag har nog lättare för att sitta ensam med det som är tungt, tror Ann. Överhuvudtaget är vi bra på att klara oss själva.

Men det är inte en rädsla för ensamhet som håller ihop äktenskapet.

– Vi är här för att vi vill. Så är det. 

 

Helena Söderqvist

Redaktionen@svenskakyrkan.se

Fotnot: Reportaget publicerades ursprungligen i Kyrknytt nr 3 2009.

Förnya äktenskapslöften

Skapad: 2010-04-18 10:30:00
  • Seden att förnya sina äktenskapslöften kommer från katolska kyrkan. 
  • Där hålls ofta stor fest i samband med silver- och guldbröllop.
  • Svenska kyrkan stöder människor i sin önskan att förnya sina löften, men någon officiell ordning finns inte i kyrkohandboken.

//