Mammans död var väntad, men blev ändå en omskakande händelse för dottern.
”Telefonen ringer. Nej! Nu? Taket. Golvet, väggarna runt omkring mig, allt lyste i gult. Död. Mamma. Jag föll ner på knä.”
En lång väg av klarlägganden börjar under sorgen. Mamman hade själv trott att hon var den sista som skulle få plats i släktgraven. Församlingens begravningsenhet meddelade att det fanns plats för 36 urnor till. Nu kanske det var dags att prata om allt som man hade tigit om hittills.
Mammans uppgift är svår, särskilt om den egna barndomen har varit svår
Mammor räcker aldrig till, deras bröst sinar alltid, trots att de gör sitt bästa. För en del sipprar kärleken synnerligen sparsamt. Mormoderns anklagande ord till mamman Riitta:
”Jag har inte ens haft någon ungdom.”
Mammans ord till sin dotter:
”Min ungdom tog slut när du föddes.”
Dottern utvecklas till ett osynligt barn.
”Jag försökte bli synlig. Jag fick en örfil. Jag lärde mig att vara idel öra.”
Mamman behöver all uppmärksamhet och köper bara presenter till sig själv, barnet lyssnar och försöker förstå. Barnet blir en åskådare och utomstående. Barnet får klara sig ensam, på egen hand. Så, var fick det onda, avigsidan till det goda, sin början?
Familjen kan ha många sorger som man tiger om
Fanns orsaken till mammans nyckfullhet och vrede i hennes barndomsfamilj?
Mamma Riitta växte upp som ”de rödas unge” i en släkt som intensivt och utan ord sörjde anhöriga som försvunnit under Stalins förföljelser. Det var inte tillåtet att prata om de försvunna. Vad gör sorg som man tiger om för en människans liv?
Morfadern, mammans far, kallas i boken för halstermartyr efter den helige Laurentius. Den helige Laurentius, som levde på tvåhundratalet, fick under kejsarens förföljelser order att samla in församlingens egendomar på tre dagar. Egendomarna skulle överlämnas till kejsaren men Laurentius gav dem till de fattiga, sedan förde han de fattiga till kejsaren och sa ”dessa är kyrkans verkliga skatt”. Som straff för sin arrogans placerades Laurentius på ett nät av metalltråd, ett slags halster, och brändes till döds.
Morfaderns egen Golgata på Ekenäs fångläger lämnade ärr i hela familjens liv. Han, som hade stridit för sina värderingar och för andras bästa, orkade inte se sin dotter. Sitt barnbarn såg han ändå.
Hur är mammans egen berättelse?
Var konflikterna främst ett tungt arv i släkten? Eller berodde svårigheterna trots allt på tågolyckan som den unga Riitta råkade ut för när hon satt i bussen. Hon slog huvudet svårt och hjärnskakningen lämnade spår som man inte kunde diagnostisera på den tiden. Hårdheten kanske är lättare att godta om man vet att den beror på en skada. Eller var det – utöver allt annat – fråga om en instabil personlighet, funderade jag när jag läste boken.
Mamman skriver i sin dagbok om skuldkänslorna för kroppen; lårens och magens rundhet gav henne ångest. Ett gammalt fotografi visar ändå en vacker och slank ung dam. Hon började äta bantningspiller. Senare försöker mamman lindra sin ångest med alkohol. Hon sitter mestadels i en gul fåtölj och röker. Ångesten för det egna livet tar på krafterna och ingen plats finns
för barnet.
Gräns och gränslöshet
Dottern beskriver sin mammas plötsliga känslostormar som åskväder. Till en början är luften full av spänningar, elektriskt sprakande, vindbyar – träden böjer sig i vinden och den totala gula tystnaden får allt att brista. När mamman fick ett raseriutbrott, fanns det inga gränser för raseriet. ”Du har förstört mitt liv!”
Det fanns ingen medkänsla, barnets egen vilja skulle kuvas och piskas bort. Elaka ord krävde ingen förlåtelse. Och ändå beundrade barnet sin mamma, följde efter henne och tryckte sig intill för att trösta. Efter många år infaller stunden då hennes längtan efter förändring försvinner. Gränsen är nådd, förståelsen räckte inte längre.
Jag ser mig över axeln och ser hur mitt första hem sjunker undan, brister, faller sönder, skingras i morgonens ljus.
Anna Toivonen