Vandrar jag i det förflutna som inte längre finns eller färdas jag mot den framtid som ska komma? Varför känns den stund som jag lever i redan försvunnen?
Hur hanterar jag allt som händer i tiden. Kommer framtiden att ge mig svar eller är det evigheten som till slut ger förklaringen? Eller kan det vara så att det förflutna och det eviga möts i nuet?
Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet. Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom.
Klagovisorna 3: 22–23, 26
Min tid är relativ. En minut känns lång i lata stunder. Vid fara rymmer en sekund hela livet, från början till slut. Sorgens och lidandets vecka är som en evighet. En månad av lycka är som en vacker dröm.
Jag har besök av tiden. Min tid är Guds hemlighet. Min tid kommer från Gud. Jag får be min Gud om mer tid. Bättre tid för mig, mina nära och alla människor. Tidens eller livets värde beror inte på dess längd, utan på dess innehåll. Det som vår givmilda Herre ger mig och det han gör genom mig.
Detta tänker jag på i ett nytt skede av mitt liv. Jag ska gå i pension. Mycket har hänt under de år som jag arbetat. Allas våra liv innehåller många slags upplevelser, tankar och känslor, även svåra händelser, såsom sorg och motgångar.
Själv vill jag främst bära med mig möten med människor. Jag tänker inte på sådant jag gjort i olika arbetsuppgifter, utan stunder då vi har lyssnat, pratat, gett konstruktiv respons, visat intresse. Och ibland bara varit tysta. Också då har jag kunnat känna Guds närvaro.
Manne Mali