I Bibeln finns många ord för Gud och i världen finns det ännu fler. Alla språk har ett eget ord för det gudomliga, för nåd, tro, hopp och kärlek.
Varje månad möter jag människor som ifrågasätter varför Svenska kyrkan har gudstjänster och verksamhet på finska. ”Jag känner massor av finnar som kan jättebra svenska.” Jag förklarar och förklarar, men ibland känns det som att jag håller tal utan att någon hör.
Jag är tyvärr inte sverigefinne, men jag brinner för och arbetar för dem, er eller oss. Jag arbetar för rätten att uttrycka sig med ord som beskriver tro och hopp på finska. Språket är en skatt som öppnar upp katedraler inuti. Det släpper in ljus i de mörkaste utrymmen och ger en människa ett framtidshopp. Språket är som påsken; det väcker liv åt utrymmen, där vi tror att bara död finns.
Under min tid som präststudent berättade professorn i Gamla testamentet följande om ordet för nåd på hebreiska, chäsäd. En israelisk pojke gick till stadens marknad för att köpa godis. Han sträckte fram sina pengar och pekade på det han ville ha. Försäljaren hällde i godis i en pappersstrut, som han gav till pojken. Denne såg ned i struten, lämnade tillbaka den till den vuxne mannen och sade ”chäsäd”. Mannen tog struten och fyllde den med godis till brädden. Pojken fick sin strut, log och gick hem.
Med en enkel berättelse insåg jag att ordet för nåd hade blivit större. Vad vore pojken utan sitt ord för nåd? Vad vore en sverigefinne utan det fantastiska ordet ylitsevuotavainen, som beskriver Guds rika kärlek till människan i Psaltaren 23?
Jonatan Edlund