Skärpt visselblåsarskydd ställer nya krav på arbetsgivare

I Sverige har vi sedan många år haft två olika rättslägen är det gäller yttrandefrihet i arbetslivet; en inom det offentliga området och en inom privat verksamhet.
Historiskt är de offentliganställdas möjlighet att kritisera och lämna information om sina arbets-givare sprungen ur våra grundlagar, med anor från 1700-talets tryckfrihetsförordning och 1800-talets regeringsform. Med dessa anrika principer som grund har ett regelverk utvecklats som ska garantera att den offentliga makten utövas inom lagarna. Det innebär att alla anställda ska kunna slå larm, för att bidra till en demokratisk kontroll som utövas av tidningar och andra medier med uppgift att granska makthavare.

– På offentliga sidan har man alltså sagt att det här är ett så starkt intresse att vi grundlagsskyddar den här visselblåsarmöjligheten. Vissa gränser finns dock med kvalificerad tystnadsplikt för sådant som inte får avslöjas, exempelvis uppgifter med koppling till rikets säkerhet. Men generellt gäller inom det offentliga området yttrandefrihet som mycket tydlig huvudregel, inklusive meddelarskyddet med möjlighet att lämna information till massmedia utan att arbetsgivaren får efterforska vem som lämnat den, säger Erik Danhard, advokat och arbetsrättsexpert vid Kanter Advokatbyrå.

PÅ DEN PRIVATA SIDAN är läget det motsatta, konstaterar han. Även där finns viss kritikrätt, men den bygger på grundprincipen om arbetstagarens lojalitetsplikt, det vill säga att sätta arbetsgivarens intressen främst.
– Det betyder en fullständig tystnadsplikt om allehanda saker.  I privat sektor är kritikrätten inte lagfäst, utan grundas bara på allmänna principer och ska utövas inom ramen för vad som kan vara acceptabelt för arbetsgivaren. Praxis har genom åren definierats av Arbetsdomstolen och bygger på att anställda som visselblåser om angelägna förhållanden måste gå tillväga på rätt sätt; det vill säga först vända sig till arbetsgivaren. Om det då inte händer något har man ibland rätt att agera utåt och vända sig till media, säger Erik Danhard och konstaterar att skyddet av visselblåsare är ett svårreg-lerat område som varit föremål för många diskussioner med koppling till flera lagstiftningar, bland annat företagshemlighetslagen.

Att som anställd röja en företagshemlighet är förstås väldigt allvarligt. Men en företagshemlighet kan ju faktiskt vara att arbetsgivaren inte helt agerar i enlighet med lagstiftningen. En fråga som dök upp i slutet på 1980-talet var om företagshemlighetslagen hindrar anställdas kritikrätt.
– Den här debatten ledde till att det skrevs in i lagstiftningen att information om lagöverträdelser inte utgör skyddsvärd företagshemlighet. I förarbetena preciserades också att syftet handlade om att kunna rapportera allvarliga missförhållanden inom ramen för anställdas kritikrätt, men någon annan typ av lagreglering gjordes inte då, förklarar Erik Danhard.

NÄSTA STEG I RÄTTSUTVECKLINGEN blev i  stället den nuvarande vissel-blåsarlagen från 2017. Formellt heter den Lag om särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden och Erik Danhard be-skriver den som ”en väldigt märklig skapelse”. Varför det?
– Namnet antyder att den ger anställda rätt att visselblåsa, men det gör den inte alls, för det är ingen rättighetslag. Det den säger är att om en arbetstagare slår larm enligt gällande praxis och blir utsatt för repressalier av arbetsgivaren, då har personen rätt till skadestånd. Det hindrar inte att arbetsgivaren i sin tur riktar krav mot den anställde för att till exempel ha avslöjat företagshemligheter.