Storkyrkans historia

Storkyrkan är Stockholms Stifts domkyrka sedan 1942. Domkyrkoförsamlingen är skapad av tre små församlingar som slogs ihop 1989: Storkyrkan, S:ta Clara och S:t Jacob.

 På 1250-talet gav Birger Jarl samhället på holmen stadsrättigheter.

Stockholm blev då stad med samma förutsättningar och bestämmelser som de viktiga handelsstäderna bland annat på Gotland och i Europa.

Kyrkans datering

Det första skriftliga dokumentet som bevisar att Storkyrkan fanns är daterat 1279. Från detta år räknar vi kyrkans ålder. Det var riddaren Johan Karlsson till Fånö som i sitt testamente donerade 1 mark silver till STOCKHOLMS STORA KYRKA. Enligt historien skall han ha halshuggits ute på Stortorget, dömd för att ha motarbetat kungen.

Kyrkans och församlingens namn

Från början kallades kyrkan allmänt för Bykyrkan, den hörde till staden (byn) och inte till något kloster.

Kyrkan helgades till S:t Nicolaus, sedan även till Jungfru Maria och S:t Erik.

S:t Nicolaus var handelns och sjöfartens helgon, ett självklart val i en sjöfartsstad som Stockholm. Det sades att han stod i fören på skepp och ledde dem säkert i hamn om de råkade ut för oväder eller dimma.

Nicolaus blev även barnens – och tjuvarnas! – helgon och det är traditionerna runt Nicolaus som skapat jultomten.

Jungfru Maria känner alla till, Jesu mor. Hon fick kyrkans första stora helgonkapell uppbyggt åt sig, Vårfrukoret.

S:t Erik är Stockholms skyddshelgon. Han hette Erik Jedvardsson och var kung i början av 1100-talet. Om honom sades att han var ganska vild av sig och han for på korståg till Finland. När han kom hem höggs han ihjäl i bakhåll vid Gamla Uppsala.

Församlingen runt kyrkan fick kyrkans namn – Nicolai församling. Troligen var det på 1600-talet som man började kalla kyrkan för Storkyrkan. Under sent 1500-tal bröt sig S:ta Clara och S:t Jacobs församlingar ut och under 1600-talet skapades flera nya innerstadsförsamlingar i och med den stora inflyttningen till staden.

Alla adelsfamiljer ålades att även ha ett hus inne i huvudstaden – detta drog folk!

Vid sekelskiftet började församlingen också kallas Storkyrkoförsamlingen och kallades så ända fram till 1989. Då bytte den namn till Stockholms Domkyrkoförsamling i och med sammanslagningen med S:ta Clara och S:t Jacobs församlingar.

Invigning 1306

Hur den första kyrkan på plats såg ut är svårt att säga men det sägs att norra delarna av vapenhuset härstammar från den tiden. Det är heller inte säkert om 1200-talskyrkan någonsin invigdes eller om man fortsatte byggnationen fram till 1306.

1306 hade man dock färdigställt kyrkan. Den var byggd enligt tysk-/baltisk modell i tegel, som var lätt formbart och lätt fanns att tillgå på stadens södra och norra malmar. Kyrkan var treskeppig och sträckte sig från nuvarande inre västväggen och fram till pelarraden i höjd med predikstolen.

Helgonaltare

Under Sveriges högmedeltid på 1400-talet hade Storkyrkan över 30 olika helgonaltare.

Det var så många att flera helgon fick dela rum, flera altare stod också vid någon av kyrkans pelare. Troligtvis fanns även flera helgonstatyer vid altaren. Vanligtvis hörde ett prebende (en fond eller stiftelse) till varje helgonaltare. Där fanns även silver, textilier, vin, oblater och ljus. Prebendena fortlevde genom privata donationer och testamenten. Medlen från fonderna delades även ut till behövande – den typen av fonder finns fortfarande i församlingen.

Utbyggnad

Under hela 1300-1400-talen byggde man ut kyrkan. Helgonkapellen som byggdes runt kyrkans ytterväggar blev en del av detta arbete.

Under 1430-talet byggdes ett stort kapell på vapenhusets södra sida – Själakoret.

På 1480-talet byggdes så ett motsvarande kapell på vapenhusets norra sida – Tiotusen riddares och elvatusen jungfrurs kor.

Samtidigt tycks man ha arbetat på att höja taket i mittskeppet.

Någon gång under slutet av 1400-talet slog man ut mellanväggarna mellan helgonkapellen längs kyrkans ytterväggar och fick på så sätt ett yttre sidoskepp på både södra och norra sidan.

Cirka år 1500 bör kyrkan ha fått sitt slutgiltiga utseende invändigt (med några smärre undantag).

Utvändiga förändringar 1736-42

Då Stockholms Slott stod färdigbyggt i början på 1700-talet började man irritera sig på Storkyrkans medeltida utseende och stadsarkitekt Johan Eberhart Carlberg fick (i hård konkurrens från bland annat Hårleman) uppgiften att leda ombyggnaden.

Ombyggnaden gällde kyrkans gavlar och torn som byggdes om i barockstil.

Centraluppvärmning 1850-tal

Redan på 1500-talet beklagade sig prästerna och övriga arbetande i kyrkan över att det sommartid inte var hälsosamt med begravda under kyrkans golv.

Under 1700-talet klargjordes det att det verkligen inte var hälsosamt och mot slutet av 1700-talet kom flertalet förordningar om att gravar inte fick hyras ut på nytt utan definitivt skulle fyllas igen.

Så småningom bröts samtliga gravar upp för centraluppvärmning i kyrkan. Man lade då in rör för varmluft i hela golvet och eldade med kol i källaren bredvid kyrkan. Värmen spreds via galler i kyrkgolvet. Flera gravstenar gick sönder i hanteringen, de syns som mosaik infattade i golvet idag. De flesta stenar ligger kvar ungefär där de låg från början.

Fönstren

De stora fönstren med järnspröjs och masverk tillkom på 1860-talet. Ungefär samtidigt sattes det färgade glasfönstret in i koret.

De svagt färgade innanfönstren sattes in på 1920-talet – de är sponsrade av företag och enskilda personer vilkas initialer syns längst ner till höger på fönstren.

1800-talets renoveringar

Under slutet av 1800-talet kom diskussionen igång om diverse brister i kyrkan rörande interiören.

Kyrkan hade fortfarande slutna bänkkvarter och detta ansågs farligt i händelse av brand. Brandmansarkitekten Åbom förslog därför att man skulle byta ut de slutna bänkarna mot lösa bänkar i hela kyrkan men förslaget godtogs inte. Endast koret fick nya lösa bänkar.

De enda nytillskotten var vingfången vid kyrkans västentré, en ny trappa till norra läktaren och en liten sakristia under läktaren, annars handlade arbetena mest om konservering och renovering.

Västra delen av kyrkan fick nytt stengolv och trägolvet under bänkkvarteren lades om. Silveraltaret sågs över och fick järnstöttor.

Alla kyrkans fönster var försedda med gardiner. Vid en brandskyddsinspektion 1890 beslutades att de skulle bort.

1892 rivs samtliga bänkkvarter ut, utom de i koret, och ersattes av lösa bänkar.

Renoveringar på 1900-talet

En av de största förändringarna skedde 1903-1909 då all vit puts på pelarna och valvribborna togs bort så att teglet kom i dagen. Samtidigt byggdes vingfånget i väster om och koret fick en ny altarring. Dessutom gjordes en del arbeten med golvet.

Den senaste renoveringen skedde 1952-1954. Den gällde också uteslutande interiören. Ny golvsten lades i gångarna och genomgående nya armaturer sattes in. Dessutom fick kungsstolarna och predikstolen tillbaka sin ursprungliga kolorit.

Fönstren renoverades under år 2002. 

Kyrkan får ny glans

I samband med kronprinsessan Viktorias bröllop 2010 gjordes en mycket omfattande rengöring och renovering av Storkyrkan - enligt dåvarande domprosten Åke Bonnier den mest omfattande renoveringen sedan kyrkan byggdes. Golv slipades, bänkar målades och utsmyckning putsades. Storkyrkans fantastiska silveraltare blev som nytt och träskulpturen St Göran och draken putsades upp och fick ny belysning, bland mycket annat.

Spännande personer i Storkyrkans historia

Riksarkivet förfogar över en databas som heter Svenskt biografiskt lexikon. Sök på Storkyrkan så finner du intressant läsning om arkitekter och skulptörer, ett par av Sveriges drottningar, Alfred Nobel med flera.

Klicka här så kommer du till Riksarkivets generella information om SBL. Via Internetlänken kommer du igång och söker.