Förtröstan

I sitt tal till kronprinsessan Viktoria och Daniel Vestling sa ärkebiskopen så tänkvärt att den som är trygg törs bli buren. Det hela handlar om att tro är en relation. Inte nån åskådning eller -ism.  Tro är som att koppla ihop sig med loket, som ensam kan dra alla vagnarna. Det är att våga hämta hjälpen och kraften där den erbjuds åt mig. Med tomma händer eller med en krok som vill greppa tag i kraftkällan själv och leva i tillit. Förtröstan är att ta ut tröst i förskott för att orka igenom alla prövningar och påfrestningar som kan drabba oss på vägen. Kraften kommer av att vi vågar leva i en samhörighet och en samklang med den treenige. Gud som ingen annan hjälper oss framåt genom att låta oss tro, hoppas och älska.

 

Hans styrka satt inte i musklerna. Inte i överlägsen intelligens eller dyrbar utrustning. Som en paradox erkände han att det var i svagheten som han fann kraften. När han kunde släppa av på alla kraven att själv bära allt det han ville, så upptäckte han resurser att kunna räkna med. 

 

Genom stillhet och förtröstan blir ni starka, läser jag hos Jesaja. Han levde i tider som inte alls var lugna och problemfria. Det fanns i hans samtid stora frågetecken om hur framtiden skulle bli. Om det politiska livet skulle stabilisera sig och komma till rätta med orättvisor, trolöshet och skumraskaffärer. Om det fortfarande fanns folk som ville lyssna inåt och fråga efter Guds mening med allt. Eller om Guds folk skulle skingras för vinden och krossas av främmande makthavare. Ja, hur skulle allt komma att bli?

Han blundade inte för hoten och det svåra i livet. Han kände säkert samma svaghetstecken som vi inför dystra prognoser och nedslående rapporter.