Den lutherska kyrkan i Liberia arbetar intensivt med konfliktlösning och att försona olika grupper med varandra. Korset på bilden är tillverkat av en använd patronhylsa. Foto: Magnus Aronson/IKON
I alla tider har våldtäkten använts som vapen i krig. Först i vår tid har detta blivit betraktat som en krigsförbrytelse, något som kan föra till rättegång i en domstol. En våldtäkt är den yttersta av alla kränkningar. Det vet de som systematiskt beordrat sina soldater att våldta. Efter ett sådant övergrepp läker själens sår inte i takt med kroppens.
Det finns ett otäckt samband mellan våldtäkt och övergrepp och en människosyn som graderar människor i överlägsna och underlägsna, mer och mindre värda.
Någon har sagt att kriget kräver att man ser på fienderna som icke-människor för att kunna kränka och döda. Den som inte är ”en av oss” behöver vi inte bry oss lika mycket om. Fienden blir en annan sort, en som vi har rätt att förakta och kränka.
Men också inom den egna gruppen, hos ”oss” finns redan en tydlig uppdelning mellan människor av olika sorter.
Vi har en lång tradition av att se på män som starka och överlägsna och på kvinnor (och även barn) som underlägsna människor, beroende och svaga, som genom lydnad ska stå under de vuxna männens auktoritet.
En sådan syn bäddar för kränkningar och övergrepp, därför är värnandet om mänskliga rättigheter även för kvinnor och barn ett sätt att förebygga övergrepp.
Från profeterna och framåt uppmanar många bibeltexter till särskild omsorg om de mest skyddslösa i samhället; änkorna, främlingarna, det vill säga invandrarna, och de faderlösa.
Människor i utsatta situationer är allas ansvar och ve den som behandlar dem orättvist. Jesus går ännu längre; han inte bara försvarar de utsatta utan lyfter fram dem som förebilder: det är barnet som är störst i himmelriket och samariern som är den barmhärtiga medmänniskan som vi bör efterlikna.
Han är aldrig så upprörd som när han talar om den som utnyttjar sin makt och överlägsenhet till att förleda och förföra en av de minsta. Men framför allt upphäver han gränsen mellan vän och fiende.
Även fienden är en människa värd kärlek och förbön: Älska era fiender och be för dem som förföljer er, säger han.
Det finns bara en sorts människor, skapade av Gud. Alla konstgjorda gränser och uppdelningar i ”vi” och ”dom” måste brytas upp.
Vad hjälper det offren att be för förföljarna? Vilken tröst är det för den som blivit kränkt?
Vad gör vi av vår vrede över oskyldiga människors lidande när den ena fasansfulla rapporten efter den andra rullar fram över tv-rutan?
Vi får försöka rikta vår vrede in i ett förebyggande konstruktivt arbete för kvinnors och barns rättigheter och självkänsla och bidra till att kränkta människor får hjälp till läkedom och helande från sina inre sår.
Så arbetar Svenska kyrkans internationella arbete, både förebyggande på lång sikt och avhjälpande på kortare sikt.
Och när plågade människors blickar bränner i oss får vi minnas att Jesus Kristus själv gått in i mörker och lidande.
”Föraktad var han och övergiven bland människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig…” (Jesaja 53)
”För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.” (Sv Ps 38).
Den som kränks och offras är inte ensam. I hennes ögon möter vi Guds egen blick.
Maria Klasson Sundin