– I mötet med andra uppstår något större än det vi upplever av en film på egen hand, säger Annika Broman, verksamhetsledare på Sensus studieförbund i Göteborg.
Det är snart tio år sedan hon och studentprästen Ylva Leitzinger skapade samtalsmetoden "Tala film - tala liv". De höll filmsöndagar på Folkets bio men insåg att stora grupper var ett hinder för många. Fyra-tio personer var mer lagom för djupare samtal.
Deras modell används nu runt om i landet av Sensus och Svenska kyrkan, till exempel vid utbildning av jourpräster och i sorgegrupper, men även av andra som vill ta upp existentiella frågor i sin verksamhet.
– Bokcirklar och kompisgäng har också metoden som utgångspunkt för samtal som handlar om annat än film, berättar Annika Broman.
Nio år i rad har de erbjudit besökare på Göteborgs filmfestival att prata om utvalda filmer. Ylva, Annika och sex andra leder de samtalen.
Träffas under filmfestivalen
Vi är åtta kvinnor som slår oss ner i en av sofforna i Haga församlingshus, på gångavstånd från biografen Draken där vi just har tittat på den danska Teddy bear. De flesta har setts tidigare år under filmfestivalen, men några är med för första gången.
Samtidigt bänkar sig sju andra grupper som har sett samma film. Kortfattat handlar den om hur Dennis, en 38-årig kroppsbyggare, försöker flytta hemifrån men hålls tillbaka av sin kvävande mor. Inspirerad av sin morbror som träffat en kvinna i Thailand far även Dennis dit i hopp om att finna någon som vill gifta sig. Han värjer sig för sexturismen, iakttar den men lyckas hålla sin dröm om kärlek intakt.
– Tänk på att vi inte recenserar utan pratar om vår egen upplevelse. Vi inleder med en känsla. Vad väckte filmen hos er, frågar Birgitta Westlin som är samtalsledare för vår grupp.
Någon i gruppen börjar: Igenkänning. Sedan fyller vi andra på: Frustration. Lättnad. Beklämdhet. Olust först, sen ilska. Guldhjärtevärme. Lycklig oro, likt förväntan kanske.
Modern har fastnat
När vi sedan väljer en av filmens karaktärer är det mamman som flest lyfter fram.
– Hon var en satkärring i mina ögon.
– Jag blev riktigt arg på henne, som en fångvaktare låste hon honom helt och hållet.
– Hon fascinerade mig, levde som ett offer, konserverad och kvarglömd.
– Jag väljer Dennis. Han var som Disneys Odjuret, ödmjuk men instängd i sin väldiga muskelmassa.
Det blir tydligt hur vi alla skådar utifrån våra egna livsperspektiv. Under sista rundan då vi väljer en scen som kändes speciell växer de flestas tankar ut till berättelser. De berör till exempel olika syn på sexturism, huruvida man är redo att kompromissa i ett förhållande, hur Dennis tacklar fördomar och hur han hittar hem.
– Jag gillade när Dennis säger hejdå till sin mor på slutet, då han böjer sig ner och ger henne den där ömsinta kramen, utan fördömande eller ilska. Ett sådant farväl ger hopp för deras framtid. Den scenen gjorde mig glad.
Det är intressant att få se scenerna genom varandras ögon. Någon jämför med första filmen gruppen såg under festivalen, den norska Revolt, som också handlar om ett dysfunktionellt föräldraskap. Vips har en timme gått och det är dags att avrunda, men Birgitta föreslår ett sista varv med ordet fritt.
– Ilskan har lagt sig. Jag är mer glad nu.
– För mig var det härligt att få prata om filmen och leva med i era tankar.
– Filmen kunde ha varit kortare, men den var helt okej.
– Hoppas vi fortsätter och ses under nästa filmfestival.
Monica Havström
Kontakta Redaktionen