Kökbordsteologi

En lång vandring….

Ibland får livet en annan riktning, snabbt, och vi vet med en gång att det aldrig kommer bli detsamma. Jag funderar på vad Jesus kände i sitt bröst när han red in under triumferande former in i Jerusalem. Tog han emot all kärlek han mötte och var faktiskt bara var tacksam över det? Att få uppleva denna glädje och värme från folket? Att han kommer ridande som det stora hoppet, befriaren?

Vi firar Palmsöndagen veckan innan påsk, glider in i Stilla veckan och drabbas av allt som påsken innebär inom ett par dagar. Hela livet ryms där, i påskens evangelium.

Glädje, kärlek och gemenskap med de Jesus älskade, folkets dyrkan, allt kommer ju snart vända till sorg, förlust och ångest för Jesus. För att ännu en gång, vändas till triumf, hopp och framtid i och med uppståndelsen på påskdagen. Hela detta crescendo av liv, inom ett par dagar.

Mitt liv, är inte lika dramatiskt tänker jag. Inte alls. Men det är tillräckligt för mig. För mitt liv innehåller också död och liv, smutstvätt, storhandling, körningar, jobb, möte med sorgen, samtal om hoppet – allt finns där inom loppet på ett par timmar.

I måndags dog min lilla hund Bamse, efter ett långt liv här hemma hos oss fick han en propp i hjärnan och vi fick låta honom somna in. Vi begravde honom utanför vårt hus, på slänten ner mot åkern.

Vi sörjer honom djupt, saknar hans vajande svans, hans skällande efter mat och hans bäddande i soffan. Min 11 åring var med och svepte honom i en filt, när farfar och hans pappa begravde Bamse. Det var så svårt sa David, att skiljas från honom. Det är svårt att skiljas från någon man älskar. Det gör ont. Livet blir aldrig sig mer likt. Döden är så obeveklig.

Saknaden och sorgen efter Bamse kommer inte försvinna men vi kommer kunna leva med den. Tårarna blandas med skratt och värme, när vi tillsammans kikar på bilder och filmer vi har på honom.  Tacksamma för alla fina år vi fick med vår lilla korv. För den glädje, kärlek och gemenskap vi fick dela med honom. Att han blev en del av vår familj, av vår vandring.

Ett par timmar efter Bamse dött, på måndagskvällen, har jag ett sorgesamtal inför en begravning. Jag möter en familj som berättar om sin döda familjemedlem. Vi pratar om sorgen, de minns episoder som beskriver vem hen var och vi talar om kärleken och om livet. Om allt som ryms där, i minnet av en människa som vi delat vår uppväxt med, som visat sin kärlek och omsorg om oss. Som funnits där, alltigenom. Hur ska man kunna ge en bild av en människa, av ett liv sådär? Det går ju inte. Men vi kan relatera, vi kan förstå. Vi kan dela, sorgen och glädjen, och finnas där. I rummet där sorgen och döden delas. Förmedla hoppet vi har i Jesus.

På tisdagen efter jobbet när jag kommer hem, och ser berget av tvätt i vardagsrummet, som jag hade tänkt hinna vika men som aldrig blev av, så har Ludde rullat ihop sig och bäddat ner sig i en tvätthög. Han har sökt och letat efter Bamse ända sedan vi tog bort honom. Nu har han parkerat sig i tvätthögen, som lite symboliskt är placerat framför påskriset.  

Hönor, ljus, påskris, skymning, sorg, och ett gryende hopp. Det vackra pyntade riset som påminner om Jesus lidande på korset, död och uppståndelse.   Den oändliga tvätten, tvätthögen som aldrig tar slut, är vandringen till Golgata. Allt blandat i mitt vardagsrum.

Livet finns där.  Och så ljuset som lyser – hoppet som kommer. Färgerna sprakar i det alldeles för tidigt pyntade riset.

Glädjen över kärleken, uppståndelsen och att döden inte är slutet.

Livet är en vandring. Men vi får stanna upp och hämta andan. Känna tacksamhet och glädje, ladda batterier och få ta del av hopp och gemenskap. Påsken är en kraftkälla för livet. Stanna upp och fira påsk. Låt oss fira livet och uppståndelsen! Gå från död till liv på ett par timmar. Precis så som livet kan vara.

På påskdagen kommer vi ropa i våra kyrkor – Jesus är uppstånden!

Och församlingen kommer svar ”Ja, han är sannerligen uppstånden”

Varmt välkommen att fira påsk i våra kyrkor till helgen.

Hela livet ryms där….

/Emmerly