Det låter bra, väldigt bra, när Kristian sjunger sitt soloparti i Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”, precis som när kören förenas i Winnerbäcks ”Jag är ingen soldat”. Soldat eller inte, en kämpe är Kristian helt klart. Med hjälp av rollatorn och några stöttande händer kommer han upp på scenen. Rygg och höft är opererade, förklarar han, därför behöver han sitta ned emellanåt. När han och vännerna intar scenen är Annedalskyrkan knökfull av åhörare. Familj och vänner förstås, men minst lika många utan direkt koppling till de medverkande. Vinterljus har vuxit till en scenisk julkonsert som många inte vill missa. Som rör och berör.
Stellaverksamheten, för personer med intellektuell funktionsnedsättning, har funnits i Annedals församling i mer än 50 år. I Guldhedskyrkan finns fem grupper för personer med och utan funktionsvariation. Ikväll medverkar två av dem: Guldkören och teatergruppen Kristallerna med sina ledare Eva Forngren och Nils Olandersson.
Vokalensemblen Cardía ramar in föreställningen med enastående vacker sång, enskilt och tillsammans med Guldkören och Kristallerna.
– Det är det som är grejen, förklarar Eva. Stella betyder stjärna. Alla ska få lysa, alla ska få växa utifrån sina förutsättningar, utvecklas och bli sitt bästa jag.
– De medverkande har en total närvaro, tar sig själva på allvar och gör detta mycket seriöst. Vi repeterar massor, övar sångteknik och både texter och repertoar är noga utvalda.
Unik verksamhet
Stellaverksamheten är ganska unik i sitt slag. Deltagarna kommer från Göteborg, Kungälv, Partille och Mölndal, någon ända från Trollhättan. Församlingar runt om i Sverige hör av sig och vill veta mer om deras arbetssätt.
– Vi har lång erfarenhet och verksamheten är självklar och väl förankrad i församlingen, säger Nils. Men den är inte självgående.
Inom Stella finns ett nätverk av personer som peppar, stöttar och fångar upp när det behövs. Volontärer rekryteras löpande och många har varit med länge.
På scenen har Jonatan krokat arm med Kristian. Håller armen om, när det behövs och ordnar fram en stol när det blir för drygt att stå.
– Det här gick ju bra, säger Jonatan efteråt, eller vad säger du?
– Jo, det gjorde det, svarar Kristian och ser glad ut.
Hans föräldrar finns på plats i kyrkan.
– I början blev jag rörd och grät varje gång det var konsert, nu är jag mer van, säger hans mamma Britt-Inger Henricson.
– Att ha ett barn med funktionshinder är alltid en kamp, fortsätter hon. För hans rättigheter, för LSS, mot kommuner som inte har råd att uppfylla lagen.
Kristian kom med i Guldkören för 18 år sedan, efter konfirmationen i Annedal.
– Det betyder oerhört mycket. Han älskar detta. Under julen och sommarloven längtar han tills det börjar igen. Jag är jättetrygg när jag lämnar Krille här, har alltid varit. Allt fungerar: kontakterna oss emellan, tider, hur de bemöter och tar hand om deltagarna ...
– Jag vet inte om det är för att ledarna är troende, men jag ser vilken insats de gör, så positiva och generösa. Jag är själv inte troende, men för mig och min man är det självklart att vara med i Svenska kyrkan och stötta detta arbete.
