Klimatnödläget och Moder Jord
Under predikan i Katarinamässan 25 februari delar kyrkoherde Camilla Lif sina tankar kring klimatnödläget och listar åtta personliga åtgärder.
”Jag har belagt mig själv med ett åtagande – en inre omställningsrörelse, som jag ska följa resten av mitt liv, för jag tror att det kommer att föra mig närmare Guds vilja och Moder Jord.
Jag måste vända om. Vi måste vända om. Omvändelse. Det är fastans budskap. "
Camilla Lif
Det finns MASSOR av saker vi kan och bör göra i det konkreta, materiella livet,
men jag måste forma om mitt inre…
Det här är mina åtta åtgärder för att ändra på mig själv i relation till marken jag går på:
- Att se klimatnödläget rakt och inte vika undan.
- Att formulera hur det känns.
- Att sörja det som är försent.
- Att bevara Gud – ljuset, omsorgen, kärleksfullheten.
- Att drömma nya drömmar.
- Att vara tacksam för det jag fått.
- Att inte isolera sig.
- Att vila.
1. Att se vad som händer. Inte blunda, inte överdriva. Att se nyktert på klimatnödläget. Lära mig. Hindra mina väldigt starka förträngningsmekanismer
från att få övertaget.
2. Att formulera hur det känns att se det. Vad är jag rädd ska hända i mitt liv, och i mina eventuella barnbarns liv, och i världen, som en konsekvens av klimatförändringarna?
3. Att sörja. Det finns sånt som redan är för sent. Det finns arter och ekosystem som redan har dött ut. Det finns vägar som vi inte längre kan välja. Sorg är en adekvat reaktion på sånt. Allt har sin tid. Sorgen också.
4. Att bevara Gud. Jag vill så innerligt gärna att Gud ska kunna vara mer och mer sig själv, i mig. I mitt liv. Jag vill bevara Gud – bevara Guds boning inom mig. Det skapas en atmosfär, en rymd kring och i oss människor beroende på våra val i livet. Jag vill att Gud ska kunna trivas i mig som biotop. Att jag aldrig ska bli så syrefattig och likgiltig att Gud inte kan känna sig hemma i närheten av mig.
5. Att lära mig drömma nya drömmar. Jag har slutat drömma om semestrar med flygresor. Om någon ska flyga så är det Läkare utan gränser, och unga människor som inte har rest ännu. Jag har slutat drömma om nya, fler, mer. Men vad ska jag drömma istället? Det är jättesvårt att byta drömmar. Hur byter man längtor? Hur lär man sig älska tanken på sånt man inte brytt sig om förut? Hur finner man glädjen i det? Hur fabriksinställer man sig själv igen, och börjar om? Jag vet inte det. Men jag måste.
6. Att bli väldigt bra på tacksamhet. Det är inte ur ordnade, harmoniska förhållanden jag lärt mig tacksamhet, utan under och efter svåra tider. Det är irriterande att jag glömmer det hela tiden. Det är inte lycka som ger tacksamhet, utan tacksamhet som ger lycka.
7. Att prata med andra om hur det känns att vara en människa i ett klimatnödläge.
Jag är nästan helt säker på att jag inte kan vara ensam om att känna och tänka så här. Om inte annat så kan vi prata om vår tacksamhet. Hjälpa varandra ur ångestnatten, med små enkla medel. För tillsammans är vi urstarka. Tillsammans kan vi bära på hopp och ljus in i de allra mörkaste mörker. Det har Guds folk alltid gjort.
8. Att ta en tupplur. Vila. Lugna ned. Att inte till varje pris iscensätta ett kicksökeri. Till och med Gud vilade. Gud vilade minst 14,2 % av tiden, alltså på sjunde dagen.
Och Gud SÅG på världen. Sprang inte förbi den samtidigt som Gud mailade i mobilen och sökte stimulans – Gud SÅG på världen och insåg att den var GOD.
Det är den fortfarande. ”
Camilla Lif, kyrkoherde i Katarina församling