Det finns mycket som känns för stort för oss,

Det finns mycket som känns för stort för oss, som är så svårt att fatta. Ta bara detta med hur en telefon kan fungera, andra fattar säkert, men inte jag. Och hur påskliljorna bara kan bli så otroligt vackra och ”trumpeta” ut livets seger över döden. Eller det som hör samman med vår tro. Vissa saker kanske ingen av oss någonsin helt och fullt kan förstå, som Jesu död på korset, hans uppståndelse och nattvarden.

När jag var liten var det ännu värre, då var saker bokstavligt ”förstora” för mig. Plinten i gymnastiksalen som jag skulle hoppa över, var inte anpassad för lilla mig!  Kyrkan var knepig, när jag väl satt på de höga obekväma bänkarna, gick det ju inte att böja knäna, förresten så såg jag inte framåt, för bänken framför var alldeles för hög.

Men kanske förstår man mer av tron när man är liten? Jesus tar ju fram barnen som det stora föredömet. ”Låt barnen komma till mig” I den berättelsen finns inga för stora bänkar, visst lite hindrande ord från lärjungarna, men egentligen bara en stor Jesus famn, precis lagom stor för en som är liten. Fortfarande minns jag hur glad jag alltid var när det berättades om Jesus och barnen. Och hur ledsen jag blev när min lärare sa att det inte gällde oss (!), om det nu var just vår klass som Jesus uteslöt eller om det var för vi uppnått den aktningsvärda åldern av 11 år, fick jag aldrig klart för mig.

Våra kyrkor är sällan byggda för små ben och små armar. Mycket är ”förstort”! Lite jobbigt blir det även för oss som inte alltid vill sitta still och lyssna, när vi vill röra på oss och vara med.

Till Mårdaklev har vi fått en gåva, ja egentligen flera gåvor, som mer ska passa små armar och ben.

I ett skrin av trä har vi något mycket fint och mycket svårt att förstå, både för en stor och en liten. Ja det är nästan som det är en hemlighet i det vackra skrinet. Här ligger ett litet träfat för nattvardens bröd och en liten snidad träbägare för vinet. Dagen innan Jesus dog samlade han sina vänner för att äta tillsammans. Jesus tog brödet och vinet och sa -Detta är jag. Så svåra ord, men så enkel mat; bröd och lite vin.  Jesus sa att vi skulle fortsätta att göra så, och det gör vi ofta i kyrkan. Det är ett sätt att vara riktigt nära Jesus. När vi döptes sa Jesus välkommen till oss, kom var med på festen!  Här är alla välkomna; små och stora, gamla och unga.

Vi bor i skogsbygden, här finns träd av olika slag . Trädet Björk finns det inte i det land där Jesus bodde. Vårt fat och vår bägare är svarvade av en björk, ett träd som vuxit i Håcksvik. Visst är nattvarden fest, men festen är här hos oss. Jesus löfte att vara med oss alla dagar gäller även för oss, här i våra byar, i vår vardag!

Processionskorset är lagom att bära, för en som inte vuxit sig lång. Det vill varje söndag berätta för oss att Jesus kommer till oss, precis som han kom in i Jerusalem för så länge sedan. Vi får bära Jesus även om vi är lite yngre till åren, precis som den unga åsnan som bar vår kung och bror.

Korset vi bär är tomt, Jesus dog för oss, men lever nu. På korset blommar en ros, livet vann. Hurra! Jesus är uppstånden! Rosen som blommar är Mårdaklevsrosen, uppståndelseglädjen räcker ända hit, ja över hela vår värld!

Två ljusstakar lätta att bära kan små händer hålla stadigt, när de går vid processionskorset. Om du är liten är eller stor, du är inte ensam, vi behöver alla varandra, vi behöver hjälpas åt.

Tre är ett heligt tal, och vi har en tredje ljusstake, som vill berätta mycket för oss alla. Den är vacker och annorlunda, med tre ringar. Man får känna och röra vid den mjuka ytan, den är inte ömtålig varken för små händer eller stora grova. Det är stort att det grova träet, den höga björken i dungen, kan jag hålla i min hand och den är len som sammet.

Ljusstaken vill berätta mycket, men just nu i påsktiden tror jag det är att Jesus blev levande igen på den tredje dagen, och nu på våren att vi har ansvar för vår skapelse och vår natur

Det är så mycket som är för stort för oss i vår värld. Tänk om vi i kyrkan ändå göra det praktiska mer lagom för oss alla. Då kan alla känna sig välkomna.

Påskens underbara budskap är så stort och härligt, så ofattbart, känner mig väldigt liten inför det. Det gör nog alla, kanske särskilt vi som är lite större och lite äldre.

Tillsammans stora och små så får vi bara vila i att Jesus lever och vill vara med oss just här och nu i det som är vardagligt, och det som är alldeles lagom stort.

Förresten, jag tror, ja jag är faktiskt alldeles säker på, att vi aldrig blir för stora för Jesu famn!

Glad Påsk!

Katarina Redegard, Diakon