Vi går mot höst. Mot mörkare tider definitivt, men går vi mot kallare? Hur blir vädret? Stormarna? Hans har ju redan härjat. Härom året försvann hösten när sommaren övergick till vinter på några få dagar...
I berättelsen om Noa, Gubben Noak som man sjöng förr, eller Nuh i Gilgamesheposet (ja, Nuh/Noa är en berättelse äldre än bibeln) så ångrar Gud att han hade skapat människan. Flora och fauna skötte sig, men inte människan. Adam och Eva gjorde det enda de inte fick, sonen Kain slog ihjäl sin broder Abel och så gick det enbart tio generationer. Och Gud dränker allt. Han vill börja om, trycker på reset. Och Noa med familj får bygga den berömda arken, se till att djuren
Komministern har ordet!
överlever och får en andra chans. Som i ett tecken på ånger ger Gud oss regnbågen, som ett tecken på att han inte skall göra om det. Han lovar. På hedersord. Tummis. (En mycket udda gudsbild om du frågar mig) Nåväl, berättelsen finns, om Noa. Nuh. Och Gud lovar.
Men nu, när vi som gillar prata väder, borde bekymra oss över klimatet, vad gör vi? Gud lovade. Noa lovade. Håller vi vår del av löftet? Att hålla oss till Gud, värna skapelsen, älska vår nästa. Nej, jag tror just vi inte gör det. Vi går mot mörkare tider, på flera plan, och Gud håller sitt löfte, men vi gör det inte. Vi borde lyssna på Greta men drabbas av Hans (menad ordvits).
Kan vi bättre? Klart vi kan. Kyrkan är en del av världen, och vi i den, kan bättre. Det händer en hel del på den fronten, som skapelsetid med dess arrangemang. Håll utkik. Håll fast vid hoppet. Och för Guds skull (eller mänsklighetens) håll din del av löftet så regnbågen visar Guds del.
Janne Manni, komminister i Klinte pastorat tfn 070-476 48 35
