Mitt i stilla veckan pågår en lugn men målmedveten sortering och rensning av papper på stiftskansliet i centrala Luleå. Nästan elva år ska avrundas, för när påskhelgen är förbi är det inte längre Eva-Maria Karlsson som sitter i hörnkontoret med utsikt över Luleå domkyrka. Då har hon gått på semester som sedan övergår i pension.
Före henne har kontoret varit arbetsplats åt Solveig Ininbergs och Åke Nordlundh. Fler stiftsdirektorer än så har det inte funnits i Luleå stift.
– Jag är jättetacksam att få ha gått i delvis upptrampade spår. Sedan är det klart att jag är varken lik Åke eller Solveig, vi är olika människor. Men jag hoppas att jag har förvaltat mitt pund väl. Jag har ju gjort det tillsammans med så många goda medarbetare och förtroendevalda, säger Eva-Maria Karlsson.
En positiv förväntan på stiftet
Hon kom till Luleå stift 2013, från samma uppdrag i Härnösands stift, och berättar att hon möttes av en positiv förväntan på stiftet från församlingarna. Det gjorde henne väldigt glad.
– Jag upplevde att det fanns ett relationsbygge mellan stift och församlingar som jag fick gå in i och fortsätta. Det tyckte jag var fantastiskt med tanke på de stora avstånden.
Hon berättar också om förhållningssättet i Luleå stift, att våga prova nya saker.
– Allting behöver inte vara färdigtänkt, det går att testa och se om det blir bra. Och blir det inte det så kan vi skruva på det litegrann! Det finns både ett tålamod och ett mod i församlingar och på stiftet, ett ganska frimodigt arbetssätt.
I några fall kunde hon se att Luleå stift legat lite före kyrkoordningen, exempelvis i arbetet med barnkonsekvensanalyser och förvaltningsvisitationer. Men att stiftet också har fördelen att få finnas med, såväl inom kyrkan som i andra sammanhang där vi får lära av andra.
– Förvaltningsvisitationerna gav en sådan god mylla och input till att vi kunde utveckla olika typer av samverkansformer. Vi kom till exempel ganska snabbt på spåret med att utveckla fastighetsstöd, vi har haft flera sådana framgångsrika projekt som haft sin mylla utifrån det arbetssättet, säger Eva-Maria Karlsson.
...så finns det en mylla där kyrkans insatser kan bli till väldigt stor välsignelse för människor och det finns verkligen förutsättningar i vårt stift.
Eva-Maria Karlsson
Atmosfär av förtroende och tillit
Det har hunnit gå några mandatperioder sedan 2013, men Eva-Maria Karlsson tycker att de olika stiftsstyrelserna hela tiden följt ett bestämt spår.
– Det har inte varit några svårigheter i styrelsen, det har varit en atmosfär av förtroende och tillit. Det jag varit väldigt glad för med samverkan med stiftsstyrelsen är att man så tydligt har prioriterat det här med solidaritet, det är något som jag verkligen tar med mig, säger hon.
Just att kunna fördela resurser genom ändamålsenlig indelning på fler sätt än vi i dag genomskådat, är något Eva-Maria Karlsson trots allt hade velat hinna göra mer.
– Det hade varit spännande att få vara med och utforska lite mer av vad riktigt hållbar pastoral livskraft är. Vad är ett levande församlingsliv? Hur stödjer vi det på bästa sätt? Det är en jätteutmaning och jag tror att det finns fler utvecklingsområden än bara verktyget indelning. Där kan jag känna nyfikenhet, att ändå inte glömma bort att detta är vårt mänskliga försök att på något sätt försöka hitta en struktur för att kunna vara kyrka för människor. Men att också våga komma ihåg att bortanför alla strukturer så pågår det hela tiden, evangelium sprids ut, Gud verkar överallt.
Hon nämner också arbetet med samiskt kyrkoliv och det samiska konfirmandlägret, som alltid haft stora förväntningar på sig.
– Jag tänker att i och med ursäkten till det samiska folket och den handlingsplan som är framtagen, så har lägret litegrann avlastats och samtidigt fått en väldigt tydlig roll. Jag känner en stolthet i att vi ändå vågade ta en paus och göra ett omtag av lägret. Det var en sorg, men vi var tvungna. Nu är jag glad och stolt att vi är på banan igen och att vi fick goda utvärderingar från höstens extra läger för dem som konfirmerats i hemförsamlingen, säger Eva-Maria Karlsson.
Överlag tycker hon att det är spännande och utmanande att vara chef i Svenska kyrkan i dag och hon är tacksam över att ha fått röra sig i flera stift. Det finns både sådant som är gemensamt och sådant som skiljer åt. Uppdrag är detsamma men stiften kan möta det på lite olika sätt.
Pandemin en utmanande tid att vara chef
Som stiftsdirektor har Eva-Maria Karlsson lett stiftsorganisationen genom flera större, omskakande händelser. 2015 nådde den stora flyktingvågen Luleå stift, några år senare drabbades världen av en pandemi och för bara fyra månader sedan utsattes Svenska kyrkan för ett omfattande cyberangrepp.
– Det har varit väldigt jobbigt. Det handlar om att tappa kontrollen och att försöka erövra kontroll över det man kan. Pandemin var en oerhört utmanade tid att vara chef. Det var utmanande i att kunna främja och stödja församlingarna, men också detta med att kunna ta ett arbetsmiljöansvar för alla medarbetare. Jag är väldigt tacksam att vi är igenom, säger Eva-Maria Karlsson.
Samtidigt menar hon att pandemin visade att kyrkan verkligen har ett ärende. I en tid då många existentiella frågor kom upp och att ha mötesplatser i den mån det gick att mötas – där kunde kyrkan bidra med något särskilt viktigt.
– På ett sätt kanske vi kom närmare varandra och blev lite mer människor för varandra i vissa sammanhang. Så inget ont som inte har något gott med sig.
Cyberangreppet drabbade Svenska kyrkan i slutet av 2023. Eva-Maria berättar att det också var otroligt svårt eftersom det handlade om ett annat slags kontrollförlust i kombination med att inte riktigt ha ansvaret men att försöka förmedla saker som var svåra att få grepp om.
– Jag tänker att alla, avsett var i kyrkans hierarki man befann sig, försökte göra sitt bästa. Det visar vår sårbarhet och att vi inte får glömma bort vad som är allra viktigast i kommunikation. Du får inte fastna som kyrka, i att vi är så beroende av tekniska lösningar så att det inte går att kommunicera på andra sätt, säger hon.
Kyrkans insatser till stor välsignelse för människor
Pappershögarna på kontoret med utsikt över domkyrkan krymper och innan påsk ska de vara borta. Efter sommaren kommer en ny person som tar över uppdraget som stiftsdirektor. Att Eva-Maria Karlsson ser kyrkan som fortsatt viktig i samhället, råder det ingen tvekan om.
– Jag tänker att det verkligen finns ett ärende för vår kyrka, här i våra bygder. Jag tror att det kommer någonting mer som handlar om liv och driv. Riktigt vad det är, det kan jag inte säga. Det här är ju bygder som haft två väldigt starka väckelserörelser och jag tror att det kommer någonting mera. Om alla kan hjälpas åt, som har möjlighet att vara med och ta ansvar, att skala bort det som administrativt tar väldigt mycket kraft, så finns det en mylla där kyrkans insatser kan bli till väldigt stor välsignelse för människor och det finns verkligen förutsättningar i vårt stift.
Så småningom övergår semestern i pension och Eva-Maria Karlsson vet redan några av pusselbitarna hon vill lägga i sitt nya, friare liv, bortom digitala möten och sortering av sammanträdeshandlingar.
– Jag längtar efter att få ägna mig lite mer åt mina nära och kära, det har varit så väldigt koncentrerat till helger. Jag har gamla föräldrar och en gammal svärmor, jag hoppas att jag får dela lite mer tid med dem. Sedan har jag ju mina små barnbarn. Det är väldigt mycket ”vabb” och grejer, kanske att jag som farmor kan finnas med på ett lite tydligare sätt och inte ha en alldeles smockad kalender. Det känns gott att få lämna den och bara få äga tiden.