Ibland kan jag uppleva en känsla av tomhet. Inte en obehaglig tomhet, men likväl en tomhet som pockar på uppmärksamhet. Besöker jag denna tomhet alltför sällan blir den skrämmande. Men om jag vistas i min egen tomhet lite då och då blir den en bekant plats där jag kan känna Guds närvaro och min egen kreativa inre röst. Några av er kanske känner igen sig i min beskrivning eller så har ni andra beskrivande bilder som ger samma känsla.
Jag är en aktivitetsmänniska som inte ofta sitter alldeles still, fast jag borde. När jag
bestämmer mig för att vara stilla och tyst kan jag känna av den tomhet som också bor i mig. Det är också här jag känner hopp. Inte det hopp som kommer främst av min egen aktivitet, utan det hopp som långsamt sipprar fram inifrån.
Hopp kan sällan krystas fram. Hopp kan inte heller tvingas fram. Hopp är som en envis grön grästuva som trycker sig upp genom en spricka i asfalten. Hopp växer underifrån och behöver väntas in. Därför tycker jag om
psalm nummer 205:
“Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt. Våren visar vägen: Gud gör allting nytt. Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.”
Låt ditt hopp växa underifrån eller inifrån. Var stilla och vänta in. Var lugn och be om hopp. Vänta och se. Vänta och be. Var vaksam och försök skärpa dina sinnen för att se Guds ingripande i din närmiljö, bland dem du känner och i ditt liv. Våga känna din inre tomhet,kanske finner du Guds röst där.
Grästuvorna bidar sin tid och väntar på att temperaturen ska bli cirka 4 grader för att kunna börja sin tillväxtprocess. Hoppet som Gud lagt i ditt bröst väntar på rätt tillfälle att börja växa. Snart, ja snart växer det.
Jim Tullgren
Kyrkoherde