Jag har länge känt en oerhörd beundran för de som trots att de upplevt svåra övergrepp levt vidare och dessutom levt bra liv, inte bara överlevt. Vissa har till och med blivit förebilder för en hel värld. Nelson Mandela satt fängslad i 27 år, men slutade som statschef. Hur lyckades han med det? Narges Mohammadi fick 2023 Nobels fredspris för sin kamp för kvinnors rättigheter. Hennes barn tog emot priset eftersom hon sitter fängslad. Hur orkar de leva vidare? Jag tror att det grundar sig i huruvida man har förmågan att känna hopp eller inte.
Vad är då hopp? För mig är det tron på att det kommer en morgondag, tron på att allt kommer att lösa sig, att det blir bättre. Det finns ett ordspråk som säger: ”Everything will be ok in the end – if it’s not ok, it’s not the end”. Det provocerar kanske om man är i en svacka eller livskris, men för mig sammanfattar det lite av den livshållning jag har i dag. Livet kan ibland vara fullständigt urjobbigt, men
hoppet om att det blir bättre gör att jag härdar ut.
Hoppet handlar också om tron på Gud, att Gud finns där. När som helst kan jag vända mig till Gud med min frustration, sorg, vanmakt och ilska. Jag får svar, även om det inte alltid verkar så och svaret ibland är svårt att tyda. Ofta förmedlas det av en fullkomlig främling som på något sätt möter mig på samma våglängd. Då känner jag hopp om mänskligheten igen. Hopp om att vi en dag har fred på jorden.
Hopp är också att varje dag ha något att se fram emot, att kunna visionera hur det ska bli. När barnen var små lärde jag mig att uppskatta damtidningar. Mitt i småbarnsstöket kunde jag ta en paus för att drömma om nya vårkläder, läsa artiklar som tog mig till Paris, London eller andra spännande ställen i världen och bli inspirerad att måla om i hallen. Det blev kanske inte av, men där och då mådde jag bra av att föreställa mig hur det kunde bli.
Hopp tror jag är en av anledningarna till att de som överlevde förintelsen och gick vidare med sina liv kunde göra det. De kunde föreställa sig framtiden. Det suddade inte ut det som hänt, men gav livsmod att överbrygga svårigheterna och gå vidare. De som saknade hopp gick under.
Hoppet är som en låga, ibland svag och flämtande, ibland stark som en fyr. Oftast finns det där utan att vi tänker på det, men det behöver underhållas och ges näring. Min man och jag gör det genom att ta microsemestrar. Då åker vi till något mysigt ställe och tar en fika, delar en kaka eller äter lunch, tittar på våra medmän-
niskor och filosoferar över livet. Det ger oss kraft att hålla hoppet uppe i vardagen när det är oro i världen och krig kryper alltför nära.
Man kan också tanka hopp när man njuter av solskenet, ser skönheten i naturen, klappar en katt eller umgås med barn. Mycket av det som ger näring åt hoppet är gratis. Det kostar ingenting att le mot dem man möter, men det kan göra stor skillnad för en medmänniska att plötsligt, för en kort sekund, bli sedd.
Så låt oss möta varandra med ett leende. Det kanske inte förändrar världen, men det hjälper oss att hålla hoppet uppe om att det faktiskt en dag kan bli fred på jorden.
Susanne Centervall
Husmor