1 500 dagar som biskop: några vanliga dagar finns inte

Hur känns det att se tillbaka på dina 1 500 dagar, eller fyra år, som biskop?

− Det känns väldigt bra och låter väldigt mycket! Jag har ett roligt jobb, det är meningsfullt och roligt. Å ena sidan har fyra år gått snabbt. Å andra sidan så har det hänt otroligt mycket på den här tiden. Jag är väldigt tacksam över att ha fått det här förtroendet och det här jobbet. Det är djupt meningsfullt och framför allt roligt för det allra mesta, även om det finns sådant som är svårt också.

Vad var dina förväntningar när du tillträdde 2019?

− Att bli biskop har aldrig varit ett mål som jag strävat efter. Jag är väldigt mycket församlingspräst i själ och hjärta, det är fortfarande min grund, och därför hade jag inte så många förväntningar. Jag ville driva att det som händer i församlingarna är viktigt. En devis som jag har är att ”det är i församlingen det händer”. På stiftskansliet är inriktningen ”församlingen i fokus”.

Blev det som du hade tänkt dig?

− En sak som jag har fått vänja mig vid är att jag som biskop ofta förväntas säga någonting. Det kan vara en andakt, ett föredrag eller att jag ska leda ett samtal, bidra i en panel, vara på en intervju. Jag är väldigt ofta ”på scenen” ibland bokstavligt talat men också bildligt talat. Jag sitter själv sällan på läktaren och är “en i gänget”. I stiftsstyrelsen och domkapitlet är jag också ordförande och inte bara en av ledamöterna.

Emellanåt kan det vara ganska tufft, medger biskopen.

− Förväntningarna på att leverera har gjort mig bättre på att blocka tid i kalendern för egna förberedelser. Det är inte bara att gå på ett möte, om jag ska säga någonting så måste jag också ha tid att förbereda mig.

Hur skulle du beskriva en vanlig dag, eller finns det vanliga dagar i ditt jobb?

− Det är en bra fråga. Nej, jag tycker inte att det finns några riktigt vanliga dagar. En vanlig dag möter jag många människor, inte bara en eller två, utan ganska många. Det kan vara ett enskilt samtal med en präst som jag hade nu, precis innan. Det kan vara planeringsmöte med några personer eller sammanträden med många deltagare, som domkapitel och stiftsstyrelse. Stiftsstyrelsens arbetsutskott och domkapitlet har dessutom förmöten. Det kan vara 30–40 sammanträden per år plus biskopsmötet och kyrkomötet så det blir en hel del.

Möter många människor

Biskopen möter också många människor inom ramen för stiftets rekryteringsarbete. Dels nya diakoner och präster, dels församlingspedagoger och musiker. En vanlig dag svarar han också på många mejl och meddelanden, både internt och externt.

− Avstämningar med stiftsdirektorerna, som är chefer för stiftskansliets arbete, sker löpande. Samtidigt utövar jag ett ledarskap och man kan säga att hela stiftskansliet på sätt och vis är ett uttryck för biskopens ämbete. Stiftets roll är att främja och utöva tillsyn, och alla på stiftet jobbar med det på olika sätt. Mellan mig som biskop och stiftsdirektorerna finns ett gott förtroende och ett nära samarbete. 

− En vanlig dag har jag också en hel del andakter, alltid i början av våra sammanträden. Idag ska jag hålla stiftsmässa, som jag har de veckor jag kan. På söndagarna är jag ofta i någon av våra församlingar på grund av visitation, kyrkoherdemottagning, ett stort jubileum eller någonting annat.

Den vanligaste missuppfattningen

Lördagar är Andreas Holmbergs lediga dag. Han försöker också att inte ha möten och annat inbokat på fredagar, de ska vara tomma eller lediga om han jobbar söndagen. Men i praktiken sitter biskopen ändå ofta hemma och förbereder sig en del av fredagen.

Vilken är den vanligaste missuppfattningen om vad en biskop gör?

− Jag tror att det är samma missuppfattning som om präster, att vi bara jobbar på söndagar. En annan missuppfattning är att biskopen bestämmer mycket om vad som händer i församlingarna.

Svenska kyrkan är en väldigt decentraliserad kyrka, så det är kyrkoherden och kyrkorådet som bestämmer i princip allting lokalt, berättar han. Det händer att vissa ibland tycker att han som biskop borde “bestämma det här”, besluta ”att vi ska göra så här i den här församlingen”, eller “avsätta den här personen som är ‘dum’”.

− Nej, det kan jag inte. Jag har inte den makten. En biskop i Svenska kyrkan har ganska liten exekutiv makt, alltså riktigt beslutsmakt. Däremot har en biskop det som kallas för “soft power”, det vill säga makt och inflytande i kraft av sitt förtroende.

En missuppfattning, säger Andreas Holmberg, är att Svenska kyrkan är toppstyrd. Ungefär som ett företag där vd kan säga någonting och så “bara blir det så ute i varenda liten kapillär av företagen”, men så är det inte i kyrkan, påpekar han.

Vilken är den galnaste fråga du fått?

− Då och då får jag brev eller mejl från människor som uppenbart inte mår psykiskt bra eller har vanföreställningar.

Bara den här veckan har biskopen fått ett par sådana brev, och han berättar att hans sekreterare hjälper till att besvara breven.

− De vill ofta berätta någonting för mig, att det pågår en stor konspiration eller om muslimer, ja helt galna saker. Eller någon som har gjort egna bibelstudium och vill berätta för mig hur det “egentligen ligger till”. En del brev och mejl är helt wild and crazy och kan handla om Palmemordet till exempel.

Medarbetarna i biskopsgruppen påverkar

Hur mycket bestämmer du och hur mycket bestämmer din stab, eller närmaste medarbetare?

− I biskopsgruppen ingår stiftsprosten, min sekreterare och pressekreterare. Vi har ingen beslutsrätt, men bollar frågor och jag tar del av deras visdom och klokhet.

Biskopsgruppen är med och påverkar biskopens vägval, men det är han som bestämmer.

− Jag får många förfrågningar, och då har vi en rutin där stiftsprosten och min sekreterare gör en slags prioritering.

Utifrån några olika kriterier som de gemensamt har satt upp hjälper de biskopen genom att föreslå om han ska tacka ja eller tacka nej.

− Vi träffas en halvtimme varje måndagsmorgon och då kan de säga att vi tycker du ska tacka nej till de här tre förfrågningarna, men den här tycker vi du ska tacka ja till. Det är oftast väldigt bra genomtänkt och då slipper jag själv sitta med kalendern. Jag är en sådan som gärna vill säga ja för att gå människor till mötes, men det blir lätt för mycket.

Medarbetarna i biskopsgruppen månar om biskopens tid och hjälper honom att vara lite tuffare och säga nej till en hel del. Han säger att det också är deras uppgift att vara ärliga och bjuda honom motstånd.

− Det finns en risk när man är biskop att alla bara blir tysta, och då får jag aldrig höra vad folk egentligen tycker eller säger. Så jag uppskattar att mina medarbetare säger till om de tycker det är något jag behöver tänka på.

I ledningsgruppen är det stiftsdirektorerna som bestämmer mycket och har biskopens fulla förtroende att göra det.

− Vi har avstämningar där de vill ha min åsikt som biskop och ordförande i stiftsstyrelsen. Så det funkar jättebra, tycker jag.

Uppdrag på nationell och internationell nivå

Förutom att viga präster och diakoner och visitera församlingar så har biskopen uppdrag på nationell nivå, vad handlar de om?

− Dels biskopsmötet, vi träffas några gånger per termin, oftast digitalt. I augusti och januari träffas vi fysiskt på ett två-dagars möte. Sedan träffas vi också när vi ändå är i Uppsala av olika anledningar.

Ett uppdrag på nationell nivå är att sitta i kyrkomötet, Svenska kyrkans riksdag och högsta beslutande organ. Biskopen sitter också med i läronämnden, det gör alla biskopar, och de tittar på motioner till kyrkomötet för att se vilka motioner som kan ha läromässig innebörd. Biskopsgruppen yttrar sig sedan över dessa till läronämnden i Svenska kyrkan. Andreas Holmberg har också fått biskopsmötets uppdrag att sitta som representant i Svenska kyrkans internationella råd.

− Därför var jag nyligen i Israel och Palestina och kom hem tio dagar innan det här förfärliga (anfallet) hände. Där och då märktes ingenting av det som stundade, det kom som en chock för alla.

Du sitter i styrelsen för Hedlundsstiftelsen, berätta om den och din roll där?

− Makarna Hedlund byggde upp en framgångsrik verkstadsindustri och etablerade olika byggnadsverk, Katarinahissen är ett exempel. De fick inga egna barn, så de inrättade en stiftelse. I stadgarna står att biskopen i Stockholms stift, rektorn på Karolinska institutet samt två släktingar till paret Hedlund ska sitta i styrelsen och att riksmarskalken ska vara ordförande.

Stiftelsen delar ut cirka sex miljoner kronor per år till humanitära verksamheter och medicinsk forskning, och man kan ansöka om bidrag. Det brukar vara drygt 100 personer eller organisationer som söker pengar. Biskopen bedömer ansökningarna som kommer in och lägger fram ett förslag till styrelsen om vilka organisationer som bör få pengar. Likadant gör rektorn på Karolinska institutet och föreslår vilka forskningsprojekt som bör prioriteras.

Vilka är de största förändringarna under de här fyra åren?

− En förändring i stiftet är att vi ser ett trendbrott när det gäller det ökande antalet konfirmander. Det tycker jag är en väldigt viktig förändring att peka på. Ökningen har skett under ett antal år, både i faktiskt antal och i procentandel av de kyrkotillhöriga femtonåringarna.

Biskopen säger att det trots många utmaningar i vår tid görs ett fantastiskt arbete i de församlingar han möter.

− Jag uppfattar att det finns en stor framåtanda i församlingarna och en stark framtidstro. En hoppfullhet när det gäller församlingens viktiga roll och arbete, och en medvetenhet om Svenska kyrkans roll i ett förändrat landskap på olika sätt.

Lämnade huset med vemod

Internt så har en genomgående förändring skett på stiftskansliet, med både ny organisation och nytt stiftskansli, berättar Andreas Holmberg. Rent personligt så var en stor förändring att han och hans fru Cecilia fick flytta från huset i Rönninge till biskopsvåningen i city.

− Vi älskade verkligen vårt lilla trähus från 1944. Inte särskilt stort, men vi har trivts väldigt bra där. Vi har flyttat mycket i vårt liv, men där bodde vi i elva år.

Det var med ett visst vemod som flytten gick in till stan, säger han.

− Men nu trivs vi jättebra och tycker att det är en förmån att få bo så här centralt under några år, med närhet till allt vad staden har att erbjuda. För mig i mitt jobb är det väldigt skönt att kunna gå till stiftskansliet, men också att bo mitt i stiftet, med närhet till kollektivtrafiken. Det går lätt och snabbt när jag ska åka ut till församlingarna. Det fungerar bra, tycker jag.

Nu när ni bor så centralt, finns det saker ni gärna gör?

− Vi har utflugna barn så vi går mycket på teater och dansföreställningar, det blir på ett helt annat sätt än tidigare. Och museum så klart, för det finns ju så många fina museer i Stockholm. Vi var nyligen på Sjöhistoriska, vi går eller cyklar dit på några minuter, det är jättefint.

Hög arbetsbelastning är en utmaning

Har det varit stressigt för dig och på vilket sätt i så fall under den här tiden?

− Arbetsbelastningen är hög och det är en utmaning som jag lever med. Jag får mycket hjälp av mina närmaste medarbetare och innan sommaren gjorde vi en ordentlig genomlysning av vad jag gör under ett år. Vi tittade på vad som kan tas bort och prioriteras ner för att skapa lite luft. För till slut så känns vissa dagar och perioder som att man inte hinner andas. Trots att vi säger nej till många förfrågningar så är det svårt att räcka till.

Som biskop möter Andreas Holmberg väldigt många människor och många livsöden.

− Som person är jag relationell, inkännande, och det vill jag vara också. Men det är klart att det kostar på och tar energi.

Vad säger familjen?

− Våra två döttrar, 31 och 28 år, är utflugna. De är lite oroliga över hur jag ska orka, det är ju många år kvar till pension. Jag tror ändå att de upplever att jag finns där som pappa. Jag försöker vara noga med att ringa då och då. Vår yngsta dotter har precis flyttat till Lund för att plugga, och vi ska hälsa på nu i november. Vår äldre dotter bor i vårt gamla hus i Rönninge, hon är gift och har två barn. Vi har två barnbarn, en pojke och en flicka som är sex och fyra år gamla, som vi försöker träffas ganska ofta. Ibland är vi barnvakt och vi vill finnas för dem, inte bara låta jobbet gå före allt.

Ser på ämbetet som ett team

Biskopen talar om sin fru med värme; att hon är fantastisk och hjälper honom sätta gränser och säga ifrån. “Nej Andreas, det här accepterar jag inte, det får du ändra på” kan hon säga. Eller “nu märker jag att du är trött för du är inte närvarande, du är här, men du är ändå inte här”.

− Cecilia är också präst, det var så vi träffades när vi pluggade. Hon är ett fantastiskt stöd och vi ser på mitt ämbete som ett team, det är någonting vi gör tillsammans. Cecilia har ställt sig själv till förfogande för att det här ska gå helt enkelt.

Är det någon av döttrarna som går i era fotspår när det gäller prästyrket?

− Nej, vår äldsta dotter är bröllopsfotograf och nu snart färdig socionom. Och vår yngsta är miljövetare, läser ett master-program i tillämpad miljöstrategi, och jobbar med sådana frågor. Ingen av dem kommer jobba i kyrkan, så vitt vi vet idag.

Gick med i Greenpeace

När du tillträdde så pratade du bland annat om psykisk ohälsa och att det är församlingen som är grejen. Nu har du stort fokus på miljö, har det förändrats?

− Mitt engagemang i de här frågorna går långt tillbaka. Jag gick med Greenpeace när jag var i 18-årsåldern, så det är inget nytt. Mina prioriterade områden är de som vägleder mig och inspirerar mig. Jag kommer tillbaka till dem fortfarande, både i tal och skrift; "Jesus är grejen”, “Det är i församlingen det händer” och “Kyrkan är sina relationer”. Vi har ju byggnader och vi har en organisation, det är bra. Men vi är inte en organisation utan vi är 930 000 människor i vårt stift som har en organisation, och det är en väldig skillnad tycker jag.

Andreas Holmberg säger att situationen med klimatet har förvärrats under de sista fyra åren. Det var en orsak till att han skrev herdabrevet ”Gud såg att det var gott. Att vara människa i klimatnödens tid” julen 2022.

− Jag kände att kyrkan behövde komma på banan när det gäller detta. Ibland undrar folk "varför pratar du om miljön när du ska prata om Jesus”? Men det är inte i stället för, utan just på grund av Jesus och Bibeln som jag pratar om de här grejerna.

Ny form för visitationsarbetet

Vad är det viktigaste, roligaste eller största som du har uträttat hittills?

− Direkt när jag blev biskop gjorde vi ett omtag kring hur vi ska jobba med visitationsarbetet. Jag tycker att vi har hittat en form för visitationerna som jag uppfattar fungerar väl och som främjar församlingarna. Det är ingenting jag har uträttat på egen hand, utan det är många som har bidragit till det.

Tills idag har biskopen haft omkring 10–15 visitationer. Han menar att det är ett meningsfullt arbete som ger mycket till församlingen och till hela stiftet.

− Sen är jag väldigt glad över herdabrevet, att det gick, att det blev skrivet och att det positiva gensvar som jag har uppfattat även finns långt utanför vår stiftsgräns. Jag får mejl och berättelser om studiegrupper och församlingsinstruktioner som skrivs med hjälp av de sju nycklarna i herdabrevet.

Viktiga kontakter med andra religiösa traditioner

Vilka viktiga kontakter har du knutit under den här tiden?

− Vi har kontakter med ledare för andra religiösa traditioner, den judiska församlingen och muslimerna till exempel. De här upparbetade kontakterna gör det lätt att prata med varandra, träffas och fundera ihop när det händer någonting, till exempel koranbränningen i somras. Eller fredsmanifestationen vi gjorde tillsammans precis när kriget i Ukraina hade brutit ut. Det är viktiga kontakter. Vi har även goda kontakter med länsstyrelsen, den förre landshövdingen Sven Erik Österberg och nu Anna Kinberg Batra som jag har träffat flera gånger. En annan fin kontaktyta är när vi bjuder in grannar och andra som vi jobbat med under året till ett glöggmingel strax före jul.  

Eftersom Svenska kyrkan har en demokratisk konstruktion, säger biskopen, är det självklart också viktigt för honom att ha kontakt med kyrkoherdarna och de förtroendevalda.

Framtiden är i grunden positiv

Hur ser framtiden ut för Svenska kyrkan och församlingarna i Stockholms stift?

− Ärligt talat och helt genuint, så ser jag ljust på framtiden. Jag tror att Svenska kyrkan och kristen tro i Sverige går en ljus framtid till mötes. Jag tror verkligen det.

Visst finns det ekonomiska utmaningar, medger biskopen, men framtiden är i grunden positiv menar han och säger att det efter pandemin är många som ställer sig existentiella frågor. Många har också fått insikten om att vi har levt med en slags idé i Sverige och i vår del av världen; att allting sakta men säkert blir bättre och bättre.

− Men nu ser vi att det nog var en myt, därför att efter pandemin skulle det bli bättre, men så kom kriget, vi har oron för klimatet och gängvåldet som visar att det finns stora sprickor i vårt välfärdsbygge. Så den här känslan att det inte längre blir bättre och bättre, den har liksom knäckt många människor. Och vilka blir vi då, vilket samhälle ska vi vara och vad är ett gott samhälle? Vad är ett bra liv och att vara lycklig? Många människor ställer sig de här frågorna idag.

Mer möjligheter än svårigheter

Kyrkan har mycket att bidra med i de existentiella reflektionerna och samtalen, säger biskopen som hoppas och tror att ungdomarna är den första gruppen som liksom har nosat sig till att ”här finns delvis något annat”.

− I samhället tror jag att vi går en ljus framtid till mötes och det finns så många goda krafter. Vi är fortfarande en rik kyrka, vi har många systerkyrkor som är fattiga och svaga men som har en otrolig påverkan i lokalsamhället. Det finns mycket att jobba med.

Vilka utmaningar ser du förutom det?

− En utmaning är kopplad till det jag tycker vi pratar för mycket om, de ekonomiska utmaningarna. Vi pratar om alla våra fastigheter som om de vore problem snarare än tillgångar.

En annan utmaning, menar Andreas Holmberg, är att alla som jobbar i kyrkan och har ansvar som förtroendevalda eller anställda måste ändra sin självbild. Att inte blunda för verkligheten, nedåtgående trender och så vidare, men också se vilka resurser vi har.

− Det är helt otroligt vilket förtroende vi har! Trots att det är hur lätt som helst att gå ur Svenska kyrkan så är det 5,5 miljoner människor som fortfarande vill vara med i kyrkan. Jag vill bidra till att se, inte blunda för problemen, och att prata mer om våra möjligheter än om våra svårigheter. Det tycker jag är en utmaning.

Pia Strand Runsten