Foto: Magnus Aronson/Ikon

Biskop Andreas: Vi har privatiserat döden

Statistiken visar en sak, påpekar Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift. Sedan, menar han, kan det nog vara så att anhöriga som varit med vid dödsbädden upplever att de redan tagit sitt avsked.

− Kanske har man då tänt ett ljus, sagt några ord till den avlidne eller likande och på så sätt haft en form av ceremoni. Den sortens ceremonier blir dock inte räknade som begravningsceremoni. 

Varför tror du att allt fler väljer bort begravningsceremonin? 

− Det kan vara en känsla av stress, att det är jobbigt att ordna med, kostar mycket pengar eller beror på osäkerhet om hur man gör. Hos oss i Sverige är döden tabu, i andra länder är det ofta sexualiteten som man inte talar om.

Krympande nätverk

Biskopen menar att den döda kan ha fler bekanta och vänner än de närmaste vet. Han berättar att det i Sverige deltar 25 personer i snitt på en begravning, medan det är fler på landsbygden precis som i våra grannländer Norge och Danmark;

− Vårt samhälle är individualistiskt och våra nätverk har krympt. Vi har privatiserat döden och gjort den till en enskild angelägenhet för familjen.

Vilken betydelse har begravningsceremoni och varför är den viktig?

− För mig är den viktig både yrkesmässigt, andligt och personligt, säger Andreas Holmberg och nämner sin svärfars bortgång för en tid sedan.

Vill ha något speciellt

Det visade sig att svärfar hade många vänner utöver de som familjen kände till och som också sörjde.

 − Vi mindes både det vackra och det svåra, det blev ett avslut och ett tillfälle att träffas med både skratt och gråt, säger biskopen som även hållit många begravningar i sin tidigare tjänst som församlingspräst.

Hur tror du att människor och samhället i stort påverkas av trender kring traditionella och lokala begravningsskick?

− Förr var en begravning traditionell, såg likadan ut och människorna kunde vila i det. Det finns något vilsamt i det, ”inför döden är vi alla lika”, oavsett samhällsposition. Nu vill vi inte ha dussinbegravningar, de anhöriga vill ha något speciellt; blomsteruppsättningar, solosång, långa tal. Det är en tydlig förskjutning, att vila i riten räcker inte trots starka moment som att kors med jord ritas på kistan och fridlysning görs över den döda.

Varför är det så? Har de kristna momenten blivit svagare och behöver förstärkas? Bra fråga, säger Andreas Holmberg och ser fundersam ut;

Vi påverkas av viktiga ceremonier, kristna eller borgerliga, vi påminns om att våra liv är ändliga. Frågor som ”vad vill jag lägga kraften på” eller ”vad vill jag bli ihågkommen för” blir viktiga.

Pia Strand Runsten

Mer begravningssed i förändring

Begravningssed i förändring: Nya influenser påverkar hur vi tar hand om våra döda

Antalet stockholmare som inte får någon begravningsceremoni alls ökar snabbt. Fyller begravningen fortfarande en viktig funktion, och vad kännetecknar en kristen begravning egentligen?

Begravningen har kommersialiserats till ett ”sista event”

En slags eventkultur som gör att vi tappar bort riten. Så beskriver Birgitta Söderberg, församlingsherde i Huddinge, dagens begravning. Numera anses begravningen vara till för de efterlevande istället för en övergångsrit för den döda, menar hon.

Betraktelse: Styrkan i att kunna dela sorgen

Ett långt år där sorgens svärta färgade varje dag i mörka nyanser. Så var min upplevelse när en älskad familjemedlem och vän hastigt gick bort.