Vänd på ett broderi och du blir garanterat förvånad – det ser ju inte alls ut som på framsidan!
Rätans prydliga blomstergirlander motsvaras på avigsidan av en härva av garntåtar och intrikat sick-sackande. Allt ser virrvarrigt ut – åtminstone till en början.
Men det dröjer inte länge innan man mitt i allt det där upptäcker mönster och eleganta lösningar. Ser hur konstskickligt och prydligt den som broderat fäst garnet, kombinerat olika sömnadstekniker, varit konsekvent i handlaget. Ja, hur den prydliga framsidan i allra högsta grad motsvaras av en minst lika prydlig, om än annorlunda baksida.
Och inte bara det; kanske är det först sedan man studerat baksidan lite extra som man också förmår att helt och fullt uppskatta framsidan. De båda sidorna inte bara förutsätter varandra, de bekräftar varandra – konstverket fullkomnas när man ser dem tillsammans.
Så är det också med påsken. Den är i någon mån en rörelse från frälsningshistoriens aviga sida till dess räta.
Den som läser Nya testamentet kronologiskt – från Jungfru Marias havandeskap, över Jesu födelse i Betlehem och (med något enstaka nedslag) fram till hans offentliga verksamhet trettio år senare, får sig många historier till dels: underverk och tecken, liknelser och berättelser, predikningar och visdomsord, allt i en överflödande mängd som kan föra tankarna till en väldig korg med brodergarn i regnbågens alla färger.
En sak förenar dem alla – den som gör något är Jesus. Han driver på, vandrar vidare, viker inte ner sig, förundrar och förvånar. Vore vi där, då, och frågade dem som mötte honom vartill allt detta syftade, fick vi garanterat olika svar. Alla hade teorier men ingen visste. Teorier som alla föll platt till marken den fredag vi med rätta kallar långfredag – så lång och fasansfull som den var i Jesu liv för dryga tvåtusen år sedan. Då är det inte längre han som handlar – då handlar fienderna med honom.
Men så på påskdagen händer det. Graven är tom och mörkret förjagat. Brodyren vänds till rätan och med ens bildar mångfalden av tematrådar en begriplig helhet. ”Så det var därför han gjorde vad han gjorde”, ”därför han sa vad han sa”, ”därför han gick dit han gick”, konstaterade lärjungarna överraskat.
”Det hade vi inte en aaaaning om.”
Att fira påsk är att göra en sån där perspektivförskjutande omvändelse. Pröva tanken att inte bara det som såg mörkt och obegripligt ut med Jesu liv och död, utan lika mycket det som ser mörkt och obegripligt ut i vår vardag och i våra liv av krig, kriminalitet, fattigdom och hopplöshet, får sista ordet. Inte så att det onda med ens blir gott eller allt det mörka plötsligt genomsyras av ljus och kärlek (naiva önsketänkare ska vi inte vara). Nej, men så att vi tränar vår blick för att upptäcka de tecken på hopp som trots allt finns där. Det hopp som den tomma graven utmanar oss att lita på.
De som vet mer om modern krigföring varnar oss för den sortens mentala projektiler som just nu avfyras mot vårt land, via sociala media och på annat sätt, i syfte att bryta ner vår samhörighet, så split, misstro och splittring och skada vårt samhälle. Det får oss lätt att tro att avigsidan är verkligheten.
Påskens budskap innebär ett skydd och ett motvärn.
En hoppfull helomvändning – en väggbonad broderad med korsstygn.
Johan Dalman
Biskop, Strängnäs stift