Redan ordet samhälle säger vad det handlar om. Klister. Varje land behöver sådant som binder ihop det – håller det samman – annars blir det inget ”sam-hälle”.
En viktig beståndsdel i denna sammanhållning är vårt kulturarv – berättelserna, historien, föremålen, byggnaderna som rotar oss i tiden. Hjälper oss förstå vilka vi är och hur det kommer sig att vi blivit dem vi är.
Utan historia blir vi rotlösa – det vet de cyniska krigsherrar som systematiskt bombar och förstör länders kulturarv i syfte att bryta ner moral, sammanhållning och krossa hopp.
Våra kyrkor är en stor och viktig del av ett kulturellt motvärn – går de förlorade är den förlusten kännbar för oss alla.
Svenska kyrkans 3 400 kyrkobyggnaderna med sin omgivande miljö är en tillgång inte bara för dess medlemmar, utan för alla som bor i vårt land. I vårt eget stift, Strängnäs stift (från Salem i öst till Finnerödja i väst), finns 195 kyrkor som berättar en tusenårig historia. Byggnader och miljöer som varit ovärderliga för de som gått före oss och som behöver bevaras och kunna brukas av framtida generationer.
Men detta vårt gemensamma arv lever i dag på lånad tid.
När Svenska kyrkan och staten fick förändrade relationer år 2000 kom parterna överens om en så kallad kyrkoantikvarisk ersättning – reglerat genom statens årliga budgetbeslut i riksdagen. Svenska kyrkans församlingar betalar självklart för underhållet av sina lokaler – en stor post i församlingarnas budget – men den kyrkoantikvariska ersättningen finns för att kompensera Svenska kyrkan för de överkostnader som uppstår vid vård och underhåll – och för de begränsningar i nyttjanderätten som kulturmiljölagen medför. Underhållet av en medeltida kalkmålning, en sandstensrelief i fasaden, ett ovärderligt altarskåp kräver unik specialkompetens och kostar pengar.
Sedan denna ersättning år efter år urholkats är läget nu mycket ansträngt.
Sedan första fulla stödet år 2009 på 460 miljoner kronor per år har ingen höjning gjorts trots inflation och minskat penningvärde. Omräknat till dagens penningvärde har de 460 miljoner kronorna blivit över 700 miljoner i dag. Ersättningen blir alltså en kvarts miljard mindre varje år jämfört med vad staten bedömde var rimligt när systemet infördes. Det är ohållbart.
Behoven är stora: i Strängnäs stift sökte exempelvis församlingarna perioden 2021–2024 medel för knappt 226 miljoner kronor – endast 120 miljoner delades ut. Risk för skador och mer kostsamma insatser längre fram växer för varje år.
I ett brev till våra parlamentariker vädjar Svenska kyrkans biskopar att ledamöterna ska verka för att:
• Höja den kyrkoantikvariska ersättningen successivt från dagens 460 miljoner till 700 miljoner kronor år 2027. Då återställs det ursprungliga värdet. Detta kan göras ekonomiskt ansvarsfullt genom en höjning på 80 miljoner årligen under en treårsperiod med start 2025. Höjningen motsvarar två promille av reformutrymmet i den återhållsamma statsbudgeten för 2024. Pengar saknas alltså inte. Det som krävs är politisk vilja.
• Inflationsskydda anslaget från och med 2028 genom att det uppräknas årligen med t.ex. konsumentprisindex. Så kan vi undvika att på nytt hamna i dagens allvarliga läge.
I dessa tider talas det med rätta om ökat omvärldshot och inre påfrestningar på vårt samhälle. Då blir det kulturella rotsystemet viktigt. En välhållen kyrka är, i mina ögon, ett hoppets tecken och ett värn mot allt som vill splittra och oroa. Ett motståndskraftigt lim i samhällsbygget.
Biskop Johan Dalman
Strängnäs stift