Det är ett rop på hjälp. Aldrig i sitt liv har han känt sig så maktlös. ”Under de sex år av krig har jag upplevt många svåra situationer. Det var aldrig så svårt för mig att hitta en lösning. Med vapnet fanns alltid en utväg. Men i Backamo kände jag mig så hjälplös”, skrev internen Hajo Gebauer i väntan på att bli utlämnad till Sovjetunionen.
Som officer är han van vid att ge order och att ha befäl över andra som lyder honom utan att ifrågasätta. Precis som den officer som för 2 000 år sedan sa till Jesus: ”Säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” För honom är det så det har varit och fungerat – fram tills nu.
När du och jag hamnar i kris – det kan vara en obotlig sjukdom, en skilsmässa eller att bli arbetslös, 1945 var det för Tysklands del ett förlorat krig, … - Vad gör jag då, när mitt liv hamnar i kris?
Officeraren som Matteus berättar om har förstått: Jag behöver hjälp. I denna kris – en av hans allra närmaste har blivit allvarligt sjuk – hjälper inte vapen. Nu behövs det en annan sorts hjälp.
”Det känns som att de som har en tro klarar bättre tider av kris, som denna vi lever i nu.” Detta sa en 25-åring till mig häromdagen. Denna egentligen ganska livsglada unga man mår inte bra efter snart ett års studier på distans. Han är döpt och konfirmerad, men sedan tappade han kontakten med församlingen. Nu känner han att han har förlorat något som skulle kunna vara en hjälp att bättre klara pandemin.
Av Hermann Kiesows anteckningar från månaderna efter Andra världskrigets slut vet vi hur stor många interners längtan efter ett kristet sammanhang var. I nazismens Tyskland hade all religionsutövning närmast varit förbjuden eller varit underställd den statliga antisemitiska propagandan. Men i Backamo deltog nästan alla interner i gudstjänsterna som firades med jämna mellanrum. Två konfirmerades bara dagen innan lägret utrymdes, och några soldater återupptogs i kyrkans gemenskap.
”Jag gick återigen till bikt och kommunion och hittade vägen tillbaka till vår kyrka. /…/ Jag fattade inte detta beslut av förtvivlan, utan efter noggrant övervägande, men framför allt av ett inre tvång som tilltalade mig starkt”, skrev en ung intern, Toni, till sin hustru efter att han precis hade tagit emot utlämningsbeslutet. Och han tillägger: ”Jag ber dig: Låt vår lilla pojke döpas.” ”Berätta detta även för mina föräldrar; de kommer att bli glada över att deras son har hittat vägen tillbaka till kyrkan.”
Att bekräfta de internerade soldaternas tro, att hjälpa dem att återupptäcka den och att låta tron bli deras räddningsplanka – det var så Hermann Kiesow utövade sin tjänst som lägerpräst. Han engagerade sig inte politiskt. Han försökte inte att påverka det svenska utlämningsbeslutet, och han lät sig inte frestas att instämma i den i lägren utbredda negativa inställningen till Sovjetunionen. Snarare var han övertygad om att, ju djupare förankring ”hans soldater”, som han kallade dem, hade i sin tro, desto bättre förutsättningar hade de att gå sitt öde till mötes.
Det som Matteus berättar i sitt evangelium om en officer som kommer till Jesus och ropar på hjälp, det är inte en berättelse om ett under som sker, att Jesus botar en allvarligt sjuk. Nej, det är snarare en trosberättelse. ”Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro”, förvånas Jesus över i mötet med den hedniske officeren.
”Du skulle se alla de unga och äldre män som samlar sig här till gudstjänsten och som söker och också finner sin tröst i bön. Det är skakande och samtidigt storslaget så att det står över allt annat”, skrev den unge Toni om gudstjänsterna i Backamo.
När mitt liv hamnar i kris, då har tron på Jesus förmåga att vidga perspektivet.
Det är en tro som inte känner några begränsningar. Det må vara så att de dåliga nyheternas mörker fortfarande känns starkare än det uppgående ljuset. Nej, säger tron. Sedan den första julen, när Gud blev en av oss, skiner ett ljus i världen som mörkret inte har övervunnit.
Än idag är det somliga som tror att deras sätt att tillbedja Gud är det enda som är rätt. Nej, säger evangeliet. Den Gud som Jesus förkunnade är alla människors Gud. I denna tro kunde Hermann Kiesow vara alla interners själavårdare, även deras som hade begått krigsbrott och som fortfarande, åtminstone i det dolda, hyllade nazismen.
Många känner en hjälplöshet nu när fler människor är på flykt än efter Andra världskriget, och när de återigen räknas i tusental som kommer hit i förhoppning om ett bättre liv i Sverige. Nej, säger tron. Du och jag, vi kan alla göra skillnad för människor, precis som Hermann Kiesow och hela vår församling gjorde då, när situationen krävde det. ”Tydligare än annars har vi sett att vi, trots allt som skiljer oss åt, är en enda mänsklighet som lever under samma himmel”, sa vår ärkebiskop Antje Jackelén i ett uttalande när corona-krisens första år närmade sig sitt slut.
Tron på Jesus förmår vidga perspektivet när jag hamnar i kris och när det sätt jag är van vid att hantera livets utmaningar inte längre fungerar. ”Du trodde och det skall ske”, hör jag Jesus säga till den främmande soldaten, och jag vill hoppas och tro att hans löfte även gäller mig.
Amen.