”Jag har stort behov av att få leka”

(Ur Spira nr 1 2024)

Christer Rosenqvist sitter uppkrupen i soffan i Mariakyrkans ungdomsrum. Han är tillbaka på jobbet med ungdomsgrupper, konfirmander och ledarutbildning efter fyra månaders tjänstledighet under hösten.

– Efter åtta års anställning var dags att göra något annat, få ett avbrott och nya perspektiv. Jag längtade också efter att fördjupa min meditation, berättar han.

Klostret Bonnevaux, 35 mil sydväst om Paris, hittade han via Google. Eller så fick han tips av en munk i Taizé under en resa med konfirmander. Christer minns inte riktigt, men han blev lockad av att Bonnevaux är centrum för den kristna meditationsrörelsen WCCM sedan några år tillbaka.

Ledarna kommer från den benediktiska klostertraditionen. Sex–sju personer bor permanent i klostret som har rötter från 1100-talet, några andra är anställda och ytterligare ett par personer tillhör kommuniteten, men bor utanför själva klosterområdet. Verksamheten består till stor del av retreater med besökare från olika delar av världen. För en volontär innebär det mycket matlagning och städning. Christer spelade också gitarr till de Taizéliknande sångerna vid böner och gudstjänster, som är en viktig del i klostrets rytm. Dagarna såg lite olika ut beroende på om klostret hade många gäster eller inte, men inleddes alltid med morgonbön och meditation kl 7. Efter frukost stod ”lectio” – andlig läsning – på schemat med ett kapitel ur benediktinordens regelbok från 500-talet.

– Den är väldigt praktisk med vilka sånger som ska används vid olika tillfällen och hur strumporna ska delas upp mellan bröderna i klostret, berättar Christer. Men texterna fungerade förvånansvärt bra, för både andliga samtal och samtal om att leva tillsammans.

Sedan följde jobb, middag och kvällsbön. Onsdagar kallades ökendagar och tillbringades i tystnad, utan jobb. Christer tog gärna långa promenader och läste, medan andra drog till stan och gick på bio, för att komma ur klosterbubblan en stund.

Tjänande och disciplin

När han ser tillbaka på månaderna i klostret blir ett par teman tydliga: tjänande och disciplin.

– Tjänande var ett återkommande tema. Vi var där för varandra. Vi städade för varandra och lagade mat åt varandra. Även om vi gör samma saker i kyrkan i Sverige, används inte ”tjäna” lika ofta som ord.

Ett annat tema var disciplin.

–  Disciplin har aldrig varit min grej, jag är ganska luststyrd. Därför är det extra spännande att utforska balansen mellan disciplin och att gå på känsla.

Det krävs exempelvis en viss disciplin för att meditera regelbundet – ”det är inte alltid kul.” Christer upptäckte meditationen som ett sätt att be strax efter att han börjat som pedagog i Mariakyrkan 2015. Han hade dragits till kristna sammanhang en tid och bland annat varit tjänstledig från lärarjobbet på Östtegs skola för att bo i två tremånadersperioder på retreatcentret Anafora i Egypten. Där var bönerna på koptiska och arabiska. Eftersom Christer inte förstod språken blev de i praktiken ordlösa.

– Ord kan vara begränsande, så det var befriande att inte behöva koppla in den analyserande, kritiska delen, när det man söker finns bortom orden.

Som anställd i Svenska kyrkan fortsatte han utforska bönen.

 – Jag var nyfiken. Bön är ju en väldigt konstig företeelse för den som kommer utifrån, säger Christer.

Även nu kom Google till tjänst och han hittade den kristna meditationen ”centrerande bön”. Enkelt uttryckt handlar det om att sitta tyst och vila i Gud bortom tankar, ord och känslor.

– Någon sa att de första 20 åren med regelbunden meditation är tuffa, säger Christer och skrattar. Själv tyckte han att det gick förvånansvärt lätt de första åren. Sedan blev det svårare att själv hålla i rutinerna med två 20-minuters pass per dag.

– Man kan behöva en gemenskap, säger han. Bön och meditation är inte en teoretisk kunskap, utan behöver hållas levande.

Stort behov av att leka

Frisbeen då? Ja, fastän firande och fest var en viktig del i klostret saknade Christer leken. Där fanns varken barn eller djur, men däremot en frisbee.

– Jag har stort behov av att få leka, så det var otroligt härligt med en stunds meningslöst kastande med en liten plastbit ibland.

Hemma i Sverige spelar han gärna brädspel, quiz och gungar med grannens treåring. Innan han skadade sina fötter för några år sedan spelade han mycket fotboll och pingis. Nu ser han Vinterstudion, curling och annan sport på tv.

– Idrott är fantastisk underhållning. Ju mer jag gått på den andliga vägen desto fler paralleller till sport ser jag. Det handlar om att komma in i ett slags flow, att inte övertänka eller analysera utan att vara närvarande i nuet och ge sig hän.

Kroppen hade också en självklar plats i klostret. En av kommunitetens tongivande personer var yogalärare och arbetade bland annat med rörelse som del av traumabearbetning. Fysisk rörelse ingick också som en del av de flesta retreater

– Kroppens plats i det andliga utforskandet är lite outforskat för mig. Jag hade några spännande personliga sessioner med honom.

Yogan var ett av flera uttryck för klostrets inbjudande och nyfikna miljö. På en avsats i den gamla stentrappan stod en stor Buddhastaty och under morgon- och kvällsbönerna läste någon alltid en text från en syskontraditions heliga skrift, som Koranen eller Upanishaderna. Samtidigt var verksamheten djupt förankrad i kristendomen.

Att bo fyra månader i kloster ligger helt i linje med Christers personlighet och hur han levt sitt liv.

 – Jag tycker om att få glapp, små mellanrum. 

Även om alla inte har möjligt att resa bort under så lång tid, önskar han att fler skulle ha utrymme för en helgretreat, ett konfirmandläger eller en resa.

– Det händer något när man plockas ut ur sin vardag och kontext, konstaterar
Christer Rosenqvist. En stark längtan är värd att utforskas.

Text: Ulrika Ljungblahd