Jag vill börja med att berätta att denna text är skriven till tonerna av ”loungemusik”.
Kanske är den komponerad av någon som på heltid sitter och pillar ihop musik som skall fungera bra som ett sällskap. Utan att veta säkert måste jag säga att det inte riktigt känns som att den som gjort den “lagt manken till” om man säger så. Utan kanske mer låtit händerna göra lite vad dom vill på pianot under ett antal minuter. Låtarna kan tyckas olika men växer ihop till en slags… smet. Trots det fyller den sin funktion riktigt bra, för mig. Det är också lite hisnande att tänka på att just nu kanske det sitter någon i en helt annan del av världen och lyssnar på just samma Spotifylista som antagligen heter ”sunday afternoon”, eller ”studying with focus” eller något sådant. Musik för oss som hatar tystnaden.
Här på fiket är det bara jag och en man till just nu, och så kvinnan i köket som skramlar med disken. Nästan alla texter och manus jag plitat ner har skrivits i en hotellobby, på ett fik eller till och med hemma hos någon snäll vän som låtit mig låna ett hörn i soffan medan hen lagar mat eller talar i telefon.
Ibland erbjuds jag av snälla människor att få låna deras torp eller stugor för att sitta och skriva i. Jag svarar vänligt nej. Det vore en katastrof. Om jag var en flyttkartong skulle den vara märkt “bör ej lämnas för länge utan sällskap”. Hemnet-annonser som talar om ”skyddat ensligt läge”, eller ”långt till nästa hus” får det att krypa i mig. Jag vill gärna att andra människor skall veta (ungefär) hur det är med mig och från mitt fönster vill jag gärna se en gata eller en annan trädgård där andra håller på med sitt.
Men aldrig har jag längtat så mycket efter att – utan någon som helst smitträdsla – få vara inlemmad i just mänskliga grupper. Att slippa tänka på avståndet och hälsa med armbåge.
Klara Zimmergren
Typisk flockmänniska, brukar jag säga om mig själv. Ett ord som för övrigt är lika irriterande som begreppet ”känslomänniska”. Vad är det liksom? Har vi inte alla känslor? Även vi som ofta blir sittandes med någon annans känsloutbrott i knät. Och självklart är vi alla flockisar. Även om några är det mer och andra mindre, så är det inte länge vi fungerar utan mänsklig kontakt.
Sådant bryr sig inte Coronan om. Den slår split i familjer, släkter, arbetsplatser och frivilliga grupper som tidigare betytt allt. Jag, som har ett jobb där jag ofta lika mycket jobbar hemma som ute på andra platser, blev plötsligt bara hemma under förra våren. Några Zoommöten behövdes inte i min verksamhet och inte ens en hotellobby fanns att tillgå. Och nu, i skrivande stund, verkar det snart inte vara någon vidare bra idé att hänga runt på sådana platser av skälet att man känner sig ensam och vill ha folk runt sig. För mig var det tur att en hund kom till oss, så att jag nu har några trogna småflockar att träffa utomhus varje dag om jag vill.
Men aldrig har jag längtat så mycket efter att – utan någon som helst smitträdsla – få vara inlemmad i just mänskliga grupper. Att slippa tänka på avståndet och hälsa med armbåge.
Att få sitta tätt på en kvällsföreläsning en tisdag i november på ett bibliotek, med vanligt förkylda människor, att få känna parfym och vindoften i en teaterlobby samtidigt som vi ögnar igenom föreställningsprogrammet, mamma och jag. Ha en födelsedagsfest där jag kan lägga armen om mina vänner. Krama dom hårt och länge när det är dags för dem att gå. Till och med att stå tätt med varandra på en manifestation i ösregn på Götaplatsen kan locka mig, och snart kan jag tänka mig att starta en studiecirkel i vad som helst bara för att få känna gruppens kraft i en ring av stolar, där igenkännandet i en delning går som en varm energi mellan alla.
Jag kommer förmodligen bli sjukt intensiv när det här har lämnat oss. För mig är inte isolering värt någonting längre. Just det kanske blir vår största vinst när pandemin till slut släppt sitt grepp om oss. Att vi har förstått någonting om motsatsen till isolering. Att bilda flock. På något sätt.
Och jag, som varit lite trög och anti när folk snackat om middagar och AW på Zoom, måste genast ändra inställning. Det duger, det är faktiskt helt OK, ja till och med riktigt fint att se en massa ansikten på en skärm.
För många människor blir det så julen firas i år. På en skärm. Det går det med. Man kan ju till och med koppla upp sig på varandras jular. Låta andra ta del av ens egen jul i bakgrunden. Titta till varandra lite då och då. Eller bara finnas som sällskap, som pratsurrande varma ljudmattor för varandra.
Klara Zimmergren
