”När det fryser på ska du ha öronen öppna och ögonen på skaft. Hur isen lägger sig, var det är strömt. Varifrån det blåser. Svarta fläckar för tärjor, grönt för glansis, mjölkblått som hinnan över ett blint öga, det ska du veta att akta dig för. Självklara saker. Ha alltid ispik med dig och kniv i bältet. Hör efter på vilket sätt det knakar. Var inte rädd, för då kommer du ingenstans. Var inte stormodig, för då ligger du där. Det är kallt, ska du veta, och djupt.”
Kriget har precis tagit slut. Den unga och entusiastiska tillförordnade prästen Petter kommer till en skärgårdsförsamling med sin familj. Byns huvudnäring är fiske, som ger öborna tillräckligt med mat trots att det fortfarande råder matbrist och ransonering i hela landet. Församlingsmedlemmarna med kyrkorådet i spetsen tar med spänning emot familjen mitt i natten. Prästgården är varm och maten står klar. Alla är glada och det varma mottagandet imponerar Petter. Hans ansikte är ett enda stort leende.
Petter skrider till verket med hela sin person. Hans hjärta brinner för hans arbete. Han vill ägna sig helhjärtat åt både sin vackert sjungande församling och sin familj.
Hustrun Mona tar energiskt hand om hemmet, barnet och kon. Prästgården får titt som tätt besök av gäster som måste bjudas på kaffe. Några behöver också mat och nattkvarter. Så småningom blir Mona trött av alla krav, och den unga kvinnan blir en bitter fru som känner sig övervakad av alla.
Petter är mycket plikttrogen. Ofta kommer han hem sent på kvällen och fortsätter jobba även hemma. Utmattad men plikttroget tar han sig an även sekundära uppgifter, något som till slut leder till hans undergång.
Mona fattar ett eget beslut om sitt liv och väljer att lämna ön; det som hon inte ser kan inte påminna henne om det förflutna. Vardagen i skärgården rullar på. De levande skickar sina budskap till dem som kan tolka dem.
Ulla-Lena Lundbergs fantastiska och mustiga språk stöttar handlingen. Med hjälp av det bygger hon upp en mycket mänsklig berättelse om livets gång i en ny miljö.
Heidi Häyrynen