Mer än hundra år har gått sen en internatskola för nomader inrättades. En skola enbart för barn som levde nomadliv. Nils-Henrik Sikku var en av dem. Vid sju års ålder började hans resa.
Med förbud att fälla längtans tårar
Min unge kamrat, jag har lust att fråga dig en sak: Hur mår du idag? Ser du hoppets ljus i gryningen? Eller väntar tårarnas väg alltjämt på dig? Den väg du följt så många gånger, den dryga med hemska minnen. Med förbud att fälla längtans tårar, förbud att söka tröst i natten. Unge kamrat. Vore det bättre om du fått veta sanningen om en påtvingad resa utan slut? Berövad din vilja att få vara dig själv. Bedömd som mindre värd, onyttig nomad.
Vårt levnadssätt var inget värt
Du skickades till ett annat land med känslokallt klimat. Hur ser du på det idag, kamrat? Vi fick hålla oss i skog och fjäll, långt från alla andra. Det skulle bli vår framtid, alltid. Att äga eget hus och en markbit var förbjudet. Vårt levnadssätt var inget värt. Vi lärde oss att skriva och tala på främmande språk. Läsa Bibeln, sjunga psalmer, rabbla kungars rövartåg, utantill.
På internat skulle vettet bankas in
Vi stängdes in på internat, där vettet skulle bankas in. Vi matades med främlingskap istället för ärvda nyttigheter. Vi blev inhägnade, stukade, tystade. Samernas land skulle med hot och Guds välsignelse raderas ut. Våra sysslor och vår existens hörde endast ödemarken till. Vi var inte längre samer, bara lappar och nomader. Snart skulle vi vara borta för gott. Fritt fram att lägga beslag på allt vad naturen bestått oss med.
Ändå gav vi aldrig upp. Vi stod stadigt emot förtryckarens iskalla metoder. Visst. Gamle vän. Jag kan ana hoppets ljus i gryningen!