De har alla förlorat någon som stod dem nära. En förälder, ett barn, ett syskon, en make eller en vän. Läs eller lyssna på deras personliga berättelser.
Madeleines pappa dog en plötslig och oväntad död
Madeleine var 16 år när hennes pappa dog
Över ett år senare kände sig Madeleine redo att börja bearbeta sorgen, och gick med i kyrkans sorgegrupp.
– I början kändes det konstigt. Jag är ingen person som har särskilt lätt för att prata om känslor, säger Madeleine.
Men när hon börjar berätta om hur hennes pappa dog, märks det att hon bär på en tung erfarenhet.
Det tog tid att inse vad som hänt
– Det kom ifrån ingenstans. Han var 59 år gammal och befann sig på ett flygplan när hans hjärta plötsligt slutade slå.
Kort efter hennes pappas död kontaktade skolkuratorn henne för samtal. Madeleine gick dit men kände inte att det var något för henne.
– Kanske var det för tidigt, hans död kom ju så plötsligt. Det tog lång tid innan jag insåg att allt inte var som vanligt.
Kompisarna ville hjälpa men kunde inte förstå
Några månader senare blev hon tipsad om sorgegruppen i kyrkan. Men till en början sa Madeleine nej. Det hade gått ett halvår och det kändes fortfarande för tidigt.
Ett år senare kom det ett vykort ifrån församlingen om att en ny sorgegrupp skulle starta. Då kändes det rätt.
– Tidigare hade jag tryckt bort många känslor. Och att prata med kompisar gick inte så bra. De sa att de förstod och ville hjälpa till men de kunde inte förstå. Det var nog lika jobbigt för dem som för mig.
Medan vissa vänner gled ifrån, fick hon en del nya vänner. I sorgegruppen var de sex tjejer i ungefär samma ålder. Hon kände ingen av de andra sedan tidigare, men det gick förvånansvärt lätt att öppna sig.
Alla känslor revs upp på nytt
– Det var en speciell känsla. Man fick vara ledsen, samtidigt som vi också skrattade och hade kul. Man fick en chans att berätta – folk lyssnade och brydde sig. Det var skönt men samtidigt väldigt jobbigt.
Mötena i gruppen var väl uppbyggda, menar Madeleine, det fanns en röd tråd. Vid vissa tillfällen blev det särskilt känslosamt. Bland det jobbigaste var den gången de skulle prata om dödsorsaken. Det kändes lite som att ta ett steg tillbaks, eftersom alla känslor och minnen revs upp på nytt.
Det viktigaste med sorgegruppen, menar Madeleine, var förståelsen och gemenskapen. Sorgen kändes väldigt nära i två, tre år – trots att hon kunde skratta och vara glad emellanåt. Detta var något som omvärlden inte alltid förstod.
– När det såg ut som om jag börjat gå vidare tänkte folk, jaha, nu är allt okej igen. Men så var det inte alltid. Då kunde det kännas jobbigt att behöva förklara varför man inte var så glad vid vissa tillfällen.
Ingen enkel lösning
Ibland önskar Madeleine att folk skulle ha större förståelse för vad de som sörjer går igenom. Men å andra sidan, säger hon, vill man ju samtidigt att folk ska prata med en som vanligt.
Det finns kanske ingen enkel lösning. För sorgen, menar hon, kommer alltid att finnas kvar. Och vid vissa tillfällen känns det extra tufft. Ett sådant tillfälle var då hon tog studenten.
– Då kändes det att det saknades en person där. Men man måste leva vidare, det vet jag att min pappa hade velat.
En mamma förlorade sin bebis i plötslig spädbarnsdöd
Hon skulle sova ensam med sin son för första gången
Tanken på plötslig spädbarnsdöd, psd, hade funnits där, men psd drabbar ju bara barn upp till tre månader, ja det var i alla fall vad vi trodde då … Nu vet vi att psd oftast inträffar mellan tre och sex månader.
Kvällen innan hade varit en helt vanlig kväll. Vi hade umgåtts med barnets faster och kusiner. Senare på kvällen skulle hans pappa åka iväg för en utbildningsdag på annan ort och jag skulle för första gången sova själv med vår lille kille.
Den morgonen var det tyst
Jag var lite nervös. Det är stort att sova själv för första gången med sin förstfödde, men det skulle ju egentligen inte vara något problem, så trots att jag övervägde att ringa in sällskap i form av mormor, så valde jag att sova själv hemma hos oss. Den morgonen när jag vaknade så var det tyst. Så tyst.
När jag såg honom var det som att jag visste.
Hjärnan gick på högvarv och jag förstod direkt att jag måste göra hjärt-lungräddning, men också att jag behövde hjälp.
Tack och lov öppnade grannarna sin dörr den där morgonen före klockan sju. De hjälpte mig på direkten och ringde även efter ambulans.
Uttrycket ”skriet i Rama” fick en innebörd
Timmarna på sjukhuset blev många.
Beskedet kom nästan direkt när vi kom fram med ambulansen. Beskedet som gav uttrycket ”skriet i Rama” en innebörd. En innebörd och förståelse jag gärna varit utan. Sedan följde många timmar i väntan på att min man skulle komma hem.
Fyrtio mil bort befann han sig.
Min man fick ett personligt besked
Och för mig var det väldigt viktigt att han skulle få ett personligt besked, och inte bara bli uppringd på en telefon. Den önskan tog min chef på allvar och han ordnade att min man skulle få beskedet personligen av någon som kände honom.
Han hade också ordnat så att han inte skulle behöva vara själv, så på tåget hem följde den som lämnat beskedet med.
På sjukhuset där jag befann mig fanns även mina föräldrar, som snabbt kommit dit tack vare en kollega och vän till mig, som skjutsade dem, och som också stannade med oss på sjukhuset den dagen.
Det han och min chef gjorde, samt ytterligare en arbetskamrat, kan jag aldrig nog tacka dem för!
En fantastisk kurator fanns vid vår sida
På sjukhuset hade jag också jourhavande kurator vid min sida. En fantastisk kvinna som var med oss från det att vi kom in och resterande del av dagen. Hon fanns där när maken kom till sjukhuset och stannade sedan med oss till det att vi åkte därifrån. Sedan blev hon också vår samtalskontakt som hjälpte oss mycket de närmsta månaderna.
Det är nu sex år sedan vi förlorade vår lille kille. Hans porträtt hänger på väggen i vardagsrummet.
Vi levde i ett vakuum
Vår son och storebror. För de kom! Hans småsyskon kom! Tiden efter vår pojke är en tid i dimma. En tid då vi levde i ett vakuum. Saknaden och sorgen, men också att förhålla sig till att vara förälder – och ändå inte.
Den tiden var fruktansvärd.
Hur är det då att få barn efter att ha förlorat ett barn? Ja det är såklart olika för alla, men för oss har det varit alldeles underbart, men också alldeles fruktansvärt jobbigt.
Underbart för att med barnet så vaknar hoppet och kärleken igen! Jobbigt för att rädslan ständigt har funnits där, i början när livet varit som mest nytt. Vetskapen om hur fort livet och lyckan kan ta slut har gjort att bebistiden inte har varit sådär rosenskimrande som man kan önska.
Syskonen har alla sovit med andningslarm – en trygghet som varit nödvändig! De har aldrig stått obevakade under middagsvila någon längre stund, och det första året har varit ett år med många känslor. Kärlek, lycka, glädje och rädsla.
Syskonen pratar om storebror
Idag pratar de äldre om sin storebror, och när någon frågar hur många syskon de är, så svarar pojken alltid att ”jag har två systrar och sedan en bror i himlen.”
Det där med brodern i himlen det är viktigt för honom. Och varje gång han svarar så eller någon annan räknar med alla våra barn, då blir jag varm i hjärtat. Varje gång jag får frågan: Hur gammal skulle han vara nu?
Då är jag en mamma till fyra! För han kommer precis som sina syskon alltid att vara min kärlek och min stolthet!
Till dig som kanske nyss har förlorat ditt barn vill jag säga: gråt, skrik, prata!
Lev andetag för andetag. Sekund för sekund. Minut för minut.
Det gör ont. Det gör fruktansvärt ont.
Men en dag, en dag kommer solen inte längre skära i själen. En dag hur konstigt det än låter kommer solen värma som förut. Trots att saknaden alltid, alltid kommer finnas med dig så kommer du att kunna andas igen. Andas utan smärta.
Under tiden – tänk på att omsorg kan ta många olika uttryck.
Ta emot andras omtanke
Tillåt människor i din närhet få visa sin omsorg om det så är att byta dina sommardäck till vinterdäck. Ta emot all den kärlek och omtanke du möter hos dina vänner och bekanta – det är bränsle. Bränsle som ger dig kraft att klara vardagen. Och detta är även tipset till dig som vän. Låt dina händer göra och dina öron höra.
Det kan vara svårt att möta en mamma och pappa som förlorat sitt barn. Orden räcker oftast inte till, men de flesta av oss som har varit där i sorgen och chocken vittnar om hur pajen eller grytan som stod utanför dörren, gav kraft att orka lite, lite till.