Linda Vikdahl från Södertörn högskola och Liam Sallmander från ”Tillsammans för Sverige,” på Fryshuset gästade Örebro vid seminariedagen ”Tro, hopp och unga” den 18 november 2021. Kursen liksom den litteratur som presenterades, gav oss som delog stöd i ryggen för att våga tala om religion och att mötas över religionsgränserna. Jag ser det som ett viktigt freds- och demokrati-arbete.
Kan Barnkonventionen motivera oss till att våga mer? Enligt artiklarna 6 och 14 har barn rätt till andlig utveckling och till religionsfrihet. Där har Svenska kyrkan ett stort ansvar. Hur ska vi främja detta i våra församlingar?
I Örebro finns sedan tidigare ”Tro möter tro”- nätverket. Det vill bidra till goda samtal om tro och religion i interna och externa nätverk. Nätverket möter barn och unga i många församlingar och religiösa grupper som generöst delar med sig av sin tro. Det har mött muslimska ungdomar som kan sjunga delar av Koranen. I många kristna församlingar är ledarna bra på att tala med barn om kristen tro men känner sig kanske mer osäkra att tala med barn om annan tro och religion.
I söndagsgudstjänsten i Mikaels församling i Örebro är det spännande att följa barnen vid altaret i lekhörnan till vänster i kyrkorummet. Där klär de ofta på sig röcklin och stola. Omsorgsfullt dukar små händer altaret. Barnen provar olika sätt att placera ljusen och dukar upp för nattvardsfirandet. De leker kyrka på fullt allvar under församlingens sång, bön och predikan. Jag undrar vad de tänker och hur de känner. De får berätta. Barnen är med. De verkar glada, de tar för sig.
Rapporten ”Barnets röst – om gudstjänst och delaktighet” från 2017 var resultatet av samverkan mellan Svenska kyrkan Örebro pastorat, Strängnäs stift och Svenska kyrkans nationella nivå. Den bekräftar barns intresse för församlingen och kyrkorummet. Rapporten beskriver dessutom hur barn i våra församlingar pratar om tro och kyrkorummet när de möblerar en lekkyrka av trä, en modell av en kyrka. ”Det finns ju inte bara skolavslutningskyrkor, utan mer där man känner kyrkan som en familj” säger 13 - 14 åringar när de möblerar lekkyrkan”.
Stor nyfikenhet hos barn
I november-seminariet deltog medarbetare från flera församlingar tillsammans med forskaren Linda Vikdahl och Liam Sallander, Fryshyset.
- Barn är frimodiga att tala om religion, berättar Linda Vikdahl, som intervjuat många barn i skolan om religion. I sin forskning upptäcker hon att det framför allt hos yngre skolbarn finns en stor nyfikenhet kring religion och religiös mångfald, speciellt hos barn med en uttalad tro och religiös tradition. De yngre visade frimodighet och entusiasm och ville till exempel lära sig mer om varandras högtider. Flera unga reflekterade fritt och använde ord som visade att de kände till många olika religiösa grupper. Barn pratade också om att man kan byta religion.
Barn är bra på det komplexa
Då och då hör jag från kollegor i Svenska kyrkan att vi inte ska undervisa barn om olika religioner innan de förstått och tagit till sig ”sin egen religion.” Eller att det inte är vår uppgift i kyrkan. Men glömmer vi inte då att många barn lever dagligen i kontakt med människor av annan tro i det mångkulturella och mångreligiösa samhället? Barn klarar av komplexitet. Det är också viktigt att vuxna i hem och församling pratar om det som händer i vårt samhälle med våra barn. Vi kan bli förvånade att de redan vet mer än vi tror.
Det är inte lätt att forska om barn om tro och religion. I sin bok ”Det kommer inte på tal - En studie om religiös och kulturell mångfald i grundskolan” lyfter Linda Vikdahl fram och analyserar barns tankar om religion på ett inspirerande sätt. Både yngre och äldre elever som hon intervjuar i skolmiljö verkar ha koll på olika religiösa grupper. Från de yngre fick hon tydliga kommentarer för omslaget till sin bok:
- ”Jag tycker det ska stå ’Religion’ och så ska det stå, alla symboler för religioner. Bakgrunden ska vara först blå, sedan lila, sedan rosa”
Avstånd till ickereligiösa
De äldre eleverna på högstadiet och gymnasiet berättar om att det är svårt att vara religiös i skolan, att man retas och kan bli kallad saker, så man pratar inte mycket om det med varandra. En kristen gymnasieungdom berättar: ”De tycker att man är dum. De tycker att man är gammaldags . . . att man har medeltida sätt att tänka på. Eftersom det är långt ifrån deras egen syn. De förstår inte kristendomen. Eller inte bara kristna. Utan alla religioner. De skrattar och pekar.” Vikdahl noterar att unga religiösa elever av olika tro delar en känsla av avstånd till icke-religiösa ungdomar.
En ytterligare aspekt är att speciellt yngre barn kopplar ihop religiös identitet med etnisk identitet och hudfärg. På frågan till tredjeklassare om hur man märker att människor har olika religioner uppstår följande dialog: ”På ansiktet. Nej, alltså på kroppen! Alltså, de som är från Afrika brukar vara bruna . . .
Men betyder det att man har en annan religion också?
- Ja, jag tycker det. Man märker att de är från Afrika. Jag tror att de har samma religion. Om man bor i Afrika, då tror jag man är islam.
- Ja, I Sverige har man kristendom och i Sverige har nästan alla blonda hår. Då kan man kolla på det. Sedan då brukar nästan alla vara kristendom. Då kan man märka att det är kristendom eftersom han är från Sverige”
Barn från religiösa hem präglas tidigt religiöst. Men barn och unga formas också av sitt sammanhang i skolan och framför allt av signifikanta andra, goda vänner och sammanhang där man känner mening som ung, reflekterar Vikdahl.
Rusta unga i mötet med andra religioner
Så utmaningen för oss i kyrkan som gemenskap och växtplats är hur vi kan stötta unga i sin identitetsutveckling och rusta dem till mötet med de som har en annan religion – och de som är okunniga eller kritiska till religion. Kännedom om andra religioner kan förbygga diskriminering och rasism.
Det har visat sig att skolan ofta inte har så lätt att hantera religiös identitet. Men enligt diskrimineringslagen är vi skyldiga att ta itu med de sju diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Hur gör vi själva i kyrkan, bidrar vi till att lära unga förstå de olika diskrimineringsgrunderna och vad religionsfriheten innebär?
Våga lyssna
”Tillsammans för Sverige” är Fryshusets arbete för religionsmöten och mot polarisering av olika grupper. Där utvecklas Storytelling, en berättartradition för ungdomar och unga vuxna som berör. Liam Sallmander är verksamhetsansvarig på ”Tillsammans för Sverige.”
Han vill bidra till att utbilda oss i kyrka, skola och samhälle till att våga lyssna till varandra och till att våga tala med varandra på ett respektfullt sätt. Här skapas det Safe space, trygga rum präglade av dialog i stället för debatt. Respekt för andras åsikter, tankar och tro står i centrum. Det övas att lyssna noga, att använda ”jag tycker” och ”jag tänker” i samtalen så att de kan bli trygga och deltagarna kan utvecklas tillsammans.
Genom att gestalta våra livsvägar i ord bjuder vi på oss själva och får ett nytt sätt att se och höra varandra. Genom att dela erfarenheter av tro och religiös tillhörighet blir tro och religion personligt, levande, socialt och meningsfullt. Komplexa individer träder fram när vi berättar våra berättelser.
- Vi är som en gott och blandat-påse” säger Liam Sallmander, vår identitet byggs av olika byggstenar. Religion är en viktig del av mig tillsammans med andra viktiga delar.
Linda Vikdahl skriver om intersektionalitet, att våra olika identiteter finns samtidigt. De olika sociala kategorierna har betydelse för varandra och konstituerar varandra samtidigt.
Jag kan till exempel vara syster, vit och kristen samtidigt. Lager av erfarenheter och sociala sammanhang bildar en väv av den jag är och den du är. Att lära oss se nyanser hos varandra, respektera olikheter och upptäcka likheter gör oss kanske mer nyfikna på varandra.
Gissa inte, våga fråga
Att fortsätta utforska landskapet barn och religiös mångfald känns relevant och utmanande för oss som kyrka. Vad händer om vi lyssnar öppet på varandra? Vi behöver inte gissa vad barn och unga tänker, utan vi kan fråga, berätta och skapa trygga rum för delande.
Seminariedagen gav ny inspiration och många insikter. Självkritiskt talade deltagarna om hur vi vuxna själva är ovana och blyga att tala tro och religion i familj, bland vänner eller på arbetet. Vi funderar vidare på hur vi kan främja ett öppet och mer frimodigt samtalsklimat om tro, egen och andras, för barn och unga i Sverige idag? Vad skulle kanske kyrka och skola kunna göra tillsammans som ett bidrag till freds- och demokratiarbete?
Att våga tala om religion och att mötas över religionsgränserna kan ses som ett freds- och demokrati-arbete. I ett demokratiskt samhälle och i en demokratisk kyrka ska barnkonventionen få konsekvenser.
Barn ska skyddas från diskriminering (artikel 2), barn har rätt att leva, överleva, och utvecklas samt rätt till andlig, moralisk, psykisk och social utveckling (artikel 6). Framför allt ska barnets bästa vara vår ledstjärna.
Av Åsa Nausner, strateg för Möten över gränser i Örebro pastorat.
Inspiration:
Rapport: Barnets röst – om gudstjänst och delaktighet. Red Peter Ekman, mfl. Svenska kyrkan, 2017
Litteratur:
- ”Det kommer inte på tal - En studie om religiös och kulturell mångfald i grundskolan”. Författare: Linda Vikdahl, Artos och Norma bokförlag, 2018.
- ”Tro, hopp och fördom – religion som resurs i mötet med den andra.” Författare; Maria Kjellsdotter Rydinger, Othnab Al Tawalbeh, Propius förlag, 2014. (Boken kan beställas från Tillsammans för Sverige)
”Tillsammans för Sverige”: Hemsida
