Många delar på en kyrkogård
Under medeltiden, i samband med att kristendomen etablerades i Skandinavien, övergick seden att begrava sina avlidna nära bosättningarna till att gravsätta intill kyrkorna. De tidiga kyrkogårdarna var troligtvis mycket enkla i sin utformning, trädlösa och gräsbevuxna. Liksom kyrkobyggnaden var kyrkogården invigt område, och skulle därför särskiljas från den ovigda marken genom någon form av inhägnad. Välbärgade människor begravdes inne i kyrkan eller strax utanför. Gravplatsen märktes ut med hällar eller kors i sten. Fattiga människors gravplatser markerades med en liten gravkulle och möjligen med ett träkors.
Norra delen av kyrkogården ansågs vara den sämre. Bakom detta låg föreställningen att när domedagen inträffade och människorna skulle återuppstå, då skulle kyrkans murar falla åt norr. De människor som då var begravda där skulle få svårt att ta sig upp ur sina gravar. I norr begravdes oftast brottslingar. Den sämsta platsen var utanför kyrkogårdsmuren, alltså utanför den vigda jorden. Här begravdes de odöpta, de som tagit sitt liv och de som avrättats.
Förfall under reformationen
I samband med reformationen drogs kyrkans mark in till kronan, det vill säga staten. Såväl kyrkobyggnader som yttre anläggningar började förfalla. Kyrkogårdsmurar revs för att återanvändas på annat håll och gravstenar togs som trösklar. Huggen sten har alltid varit attraktiv för återanvändning.
Den tilltagande förflackningen på kyrkogården kan utläsas i Gustav Vasas förmaningsbrev 1554 där det fastslås att gravplatserna inte fick vanhelgas av kreatur. Det är tveksamt om detta dokument verkligen fick något genomslag, nyttointresset tog troligen överhand. På sina håll ingick det i klockarens löneförmåner ända in på 1800-talet att få hålla betesdjur på kyrkogården.
Murar till skydd mot djuren
Under 1700-talet växte det fram en reaktion mot försummelsen av kyrkogården och det kom ett kungligt påbud om att uppföra kyrkogårdsmurar i kallmurad sten. Syftet var att utestänga djuren.
Befolkningen i Sverige växte vilket medförde att fler människor dog. Trycket på kyrkogårdarna ökade, särskilt i städerna. Liken hann inte förmultna förrän det var dags för nästa gravsättning. Lösningen på problemet blev att av sanitära skäl, efter förebild från kontinenten, anlägga nya begravningsplatser med kapell utanför städerna. Beslutet togs i riksdagen 1815, då det även beslutades om ett förbud mot gravsättningar inne i kyrkan.
Estetik och trädkransar
Det är först från slutet av 1700-talet som begravningsplatser börjar anläggas efter estetiska ideal med geometrisk planlösning för kvarter, gångsystem och planteringar. Det är nu som trädkransarna kommer till, träd i rad längs kyrkogårdens ytterkant, och även alléer inne på kyrkogården. Träden skulle med sin sundhet och lummighet dämpa den ohälsosamma miljö som kyrkogårdarna ansågs vara.
Kyrkogårdarna delades in i områden där gravplatser kunde köpas, och områden med kostnadsfria gravplatser, så kallade allmänna linjen eller allmänna varvet. Här begravdes människor i den ordning de dog, vilket medförde att makar inte fick ligga bredvid varandra. De anhöriga hade varken gravrätt till eller bestämmanderätt över gravplatserna, men ibland satte de ändå upp en liten gravsten.
Det här gravplatssystemet upphörde först 1964. Allmänna varvets karaktäristiska utseende idag är en tät följd av små gravstenar. För de som köpte graven ingick oftast ett nyttjande av gravplatsen på all framtid men från 1940–50-talet blev det vanligt att tidsbegränsa nyttjanderätten till 50 år.
Påkostade gravanordningar
Under 1800-talet blev de välbärgade familjernas gravanordningar allt mer påkostade när det gäller storlek, material, bearbetning och inskriptioner. Industrialismen möjliggjorde utvinning av nya, hårdare stenarter för gravstensbruk. Tidigare hade den mer lättbearbetade, men också mer lättvittrade, kalkstenen använts.
Under slutet av 1800-talet uppstod modet att plantera sorgeträd, träd med hängande grenar. Ask, alm och björk var vanliga sorter. Även så kallade exoter började planeras. Det var träd som i bladfärg och form skilde sig från svenska trädslag, till exempel blodbok, silverlind, blodlönn och flikbladig bok.
Kremationens införande i slutet av 1800-talet har varit revolutionerande för markutnyttjandet på kyrkogården. Urngravplatser kräver mindre yta och djup än kistgravplatser. Intresset för kremation var inte särskilt stort under de första decennierna.
Nya ideal växer fram
Under 1900-talet har vi sett nya ideal för kyrkogårdar växa fram. Den strikta geometrin har luckrats upp, en bättre anpassning till den befintliga miljön görs och många skogskyrkogårdar har anlagts.
Kremation och en ökad rörlighet bland befolkningen har medfört nya typer av gravskick, som minneslundar från slutet av 1950-talet och askgravplatser och askgravlundar under de senaste två decennierna. Samtidigt ser vi en större efterfrågan på särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund, och en ökad individualisering i gravutsmyckningen.
Öppna historiska arkiv
Kyrkogårdarna har blivit en viktig del av vårt definierade kulturarv i ganska sen tid. Det utseende som våra kyrkogårdar och begravningsplatser har idag speglar samhällets syn på död och begravning under flera hundra år, både när det gäller kyrkogårdarnas arkitektoniska utformning med kvarter, gångar och trädkransar, och gravanordningarnas utformning med gravstenar, inskriptioner, utsmyckningar och val av växter.
Kyrkogårdarna besöks av allt fler människor, som inte nödvändigtvis har anhöriga begravda där. Det är oftast tyst och fridsamt på en kyrkogård. Kyrkogårdarna är öppna historiska arkiv till vilka alla har tillträde. Här finns ett botaniskt, arkitektoniskt, religiöst och etnologiskt kulturarv.
Skribent: Eva Grönwall, trädgårdsingenjör vid Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation
Vill du fördjupa dig lite till?
Ladda ner Kyrkans begravningsplatser förr och nu, av Eva Grönwall (pdf, 20 sidor)