Lyssna

Lackalänga kyrka

Lackalänga kyrka är från slutet av 1100-talet

Slutet av 1100-talet

Kyrkan byggdes av tuktad gråsten med sockel- och hörnsten av huggen sandsten. Man tror att Carl Stenmester har varit kyrkans byggnadsmästare. Kyrkan hade två kvadratiskt skepp, enkvadratiskt kor samt en absid i öster. Innertaket var platt med trävirket synligt. Yttertaken var blybelagda.

Början av 1200-talet

Absiden förseddes med kupolvalv av sandsten. Kalkmålningar utfördes.

C:a 1400

Två vapenhus byggdes, ett i söder och ett i norr. Innertaken utbyttes mot korsvalv, vilka slogs av tegelsten i gotisk stil, två i skeppet och ett i koret. Sannolikt har det funnits två dörrar in till koret, "det allra heligaste", vilket är mycket ovanligt för en lantkyrka. Det finns rester efter stöd för bågar på de romanska sandstenskolonnerna i triumfbågen.

Slutet av 1500-talet

Efter reformationen kalkades kalkmålningarna över och kyrkan fick en predikstol.

1600-talet

Norra vapenhuset revs och man satte upp ett fönster istället för ingångsdörren.

1850-51

Västra gavelmuren togs ned och kyrkan förlängdes till det dubbla. Södra vapenhuset revs och två fönster togs upp på södra väggen samt två på norra. Istället byggde man ett torn med vapenhus i väster.

1875-89

Tyvärr blev tornet alldeles för smalt så att klockorna inte fick plats att svänga. Efter att ha slagit med kläppen några år tröttnade man och ritningar till nytt torn togs fram 1875. Tornet stod klart 1888, det bekläddes med skiffer. 1879 fick kyrkan värmeanläggning för första gången. 1889 renoverades kyrkan. Bl.a. fick långskeppet plåttak medan absiden behöll ett gammalt koppartak. Den första orgeln installerades (Åkerman och Lund, Stockholm). Inredningen målades snusbrun.

1952

Kyrkan renoverades igen. Golvet i långskeppet sänktes till medeltida nivå, nya bänkar sattes in och elektricitet installerades. Predikstolens gamla färger togs fram och orgeln byggdes om (Frobenius & Co, Lyngby).

Kyrkporten i Lackalänga

Foto: Hanna Mansten

Labyrinten

Man kan aldrig gå vilse i en labyrint, man kommer alltid fram till centrum. Ibland är man nära centrum och ibland långt ifrån, precis som i själva livet.