.jpg?DoProcessing=&w=1680)
Idag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen. Nära ett år efter att WHO deklarerade covid-19 som en global pandemi, ser vi att krisen har en kvinnas ansikte. Många års tillkämpade mänskliga rättigheter har tryckts tillbaka och en allt större ekonomisk ojämlikhet breder ut sig. Framförallt har kvinnor drabbats, inte minst av det omfattande könsrelaterade våldet.
Den globala ekonomiska krisen i pandemins spår har skapat allt större påfrestningar på samhällen och individer. Ekonomisk stress kopplad till patriarkala strukturer och en ökad isolering är starkt bidragande orsaker till det eskalerande våldet. FN:s statistik visar på en uppgång med hela 30 % och kallar våldet i för en skuggpandemi.
En ny kartläggning, som Act Svenska kyrkan har gjort tillsammans med samarbetsorganisationer runt om i världen, bekräftar det akuta läget. Våra partner vittnar om hur desperata människor tar till destruktiva överlevnadsstrategier. När barnen går hungriga men ingen mat finns att äta riskerar människors kroppar att bli det enda kapital man har att tillgå. Barn tvingas i arbete, flickor gifts bort och kvinnor tvingas till prostitution.
Forskning visar att ett av de största hindren för samhällsutveckling är just våldet mot kvinnor. När en återuppbyggnad av samhället sker riskerar jämställdheten att halka ned på agendan och bli en fråga om “sedan”. Men för den drabbade är ”sedan” alltid för sent. Kampen för jämställdhet och mäns våld mot kvinnor måste därför göras till en absolut prioritet.
Pandemin skapar mörka rum dit samhällets skyddande strukturer inte når. Skolan som en trygg plats försvann för många flickor då samhällen stängdes ned. När de åter öppnades var det många som av olika anledningar, bland annat tonårsgraviditeter och barnäktenskap, inte kom tillbaka. Våra partner berättar om skolor där endast 30 av 100 flickor har återvänt.
Med några få ord beskriver en drabbad kvinna den ökade utsattheten. “Före pandemin kom grannarna till hjälp när jag ropade för att min man slog mig. Nu ropar jag, men ingen kommer.”
Kartläggningen visar att det är de lokala aktörerna, som kvinnoorganisationer och religiösa aktörer, som först når de utsatta. Deras arbete är baserat på långsiktighet, närvaro och trovärdighet. Det räddar liv.
Våra partner vittnar dock om stora svårigheter med att få finansiering under pandemin. De har i många fall lyckats att snabbt ställa om sitt arbete för att nå de mest utsatta. Tyvärr har finansieringen inte varit lika flexibel, och ofta får insatser inom området stå tillbaka när också andra behov ökar.
Sverige spelar en central roll i kampen mot könsrelaterat våld och avsatte förra året 168 miljoner kronor som extra medel för detta ändamål. Merparten av detta går dock via FN-systemet. Det är bra att pengar förmedlas genom stora aktörer som FN. Men för att uppnå en långsiktig förändring måste även lokala aktörer i mycket större utsträckning kunna få del av detta stöd. Det är dessa som har förutsättningar att adressera avgörande grundorsaker till våldet, som destruktiva normer och patriarkala strukturer.
Sverige har formulerat en feministisk utrikespolitik som lyfter fram vikten av många olika aktörer i kampen mot könsrelaterat våld. Denna politik får inte bli en slogan – den måste genomföras strategiskt och effektivt och det måste ske nu.
Sverige bör därför särskilt ge stöd till kvinnoorganisationer och lokala civilsamhällsorganisationer som arbetar med långsiktigt förebyggande av könsrelaterat våld och stöd åt utsatta individer.
Låt ”sedan” bli nu, och ord bli handling. Det är en fråga om liv och död.
Erik Lysén
Chef för Act Svenska kyrkan
Maria Bard
Policyrådgivare, Act Svenska kyrkan