Har Liberalerna abdikerat som förespråkare för ett bistånd som bidrar till ökad frihet, stärkta mänskliga rättigheter och minskad fattigdom i världen?
Liberalerna har varit banbrytande i utformandet av svenskt bistånd. Såväl när det gäller principen att avsätta en hundradel av Sveriges inkomster i bistånd, som att stötta effektiva insatser för demokrati och fattigdomsbekämpning. Partisekreterare Gulan Avci skrev innan valet: ”Vi kommer aldrig tumma om enprocentsmålet. Liberalerna är garanten för att Sverige fortsätter den tradition av internationellt samarbete och solidaritet som stått oss starkt historiskt.” Liberalerna påpekade också att de ”fortsätter att kämpa för att feminism och tolerans ska finnas med i all vår in- och utrikespolitik".
Liberalerna har satt stolthet i att bistånd måste utgå från mottagarnas behov och perspektiv, inte givarnas agendor. Helt i enlighet med internationella principer om biståndeffektivitet.
Ändå övergav den nya regeringskoalitionen åtagandet om 1 procent till biståndet i Tidöavtalet. Samtidigt skulle ”tematiska prioriteringar göras med fokus på fattigdomsbekämpning och hälsoinsatser för de allra mest utsatta, demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar, utökat och effektiviserat klimatbistånd, och kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter”. Mer skulle gå till civilsamhället. Ett år senare ser vi att biståndet till demokrati- och människorättsförsvarare och till jämställdhet har minskat. Till följd av en krympt budget och satsningar på Ukraina ser vi också att biståndet till de mest utsatta trängs ut.
Svenskt bistånd står inför ett paradigmskifte. Enligt ett utkast till reformagenda som läckt från UD kommer den nya biståndspolitiken få tyngdpunkt på ”svenska intressen”. Handels- och biståndsminister Johan Forssell är tydlig med att en huvuduppgift för biståndet ska vara att främja nationell handel. Trots att det inte är effektivt enligt forskning, beprövad erfarenhet och internationella överenskommelser.
Satsningen på en ny biståndsfinansierad svensk export till Ukraina är ett tydligt exempel på den nya inriktningen. Problemet är att bundet bistånd varken är kostnadseffektivt eller i enlighet med Sveriges hittillsvarande principer. Sannolikt står det även i strid med både EU:s och OECD:s regler och rekommendationer.
Regeringen genomför dessa omfattande förändringar utan att involvera varken biståndets mottagare eller forskare, experter, riksdagen eller biståndets olika aktörer i utformningen av den nya politiken.
Som företrädare för fyra kristna biståndsaktörer undrar vi: Är detta Liberalernas nya biståndspolitik? Eller för att tydliggöra våra frågor:
- Står ni fast vid det nuvarande riksdagsbundna målet att biståndet ska stödja människor i fattigdom och förtryck, och att detta alltid väger tyngre än svenska exportintressen när biståndet utformas?
- Delar ni vår analys om att det behövs stöd till ett oberoende och demokratifrämjande civilsamhälle i sin egen rätt och inte – som UD:s utkast talar om – att stöd ska villkoras med att civilsamhället ”stödjer regeringens prioriteringar”?
- Ska biståndet följa de internationella principerna för bistånds- och utvecklingseffektivitet och strikt följa OECD DAC:s regler, genom att till exempel värna principen att inte binda biståndet?
Nu måste Liberalerna stå upp för sina grundvärderingar om biståndet i förhandlingarna med de andra partierna.
Charlotta Norrby, generalsekreterare Svenska missionrådet
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Mattias Brunander, generalsekreterare Diakonia
Niclas Lindgren, direktor PMU
Det öppna brevet har publicerats i tidningen NU, torsdag 28 september 2003.