Adolf Fredriks kyrka är känd för sin myckna kultur. Ett namn som inte kan undgås när man talar om Adolf Fredriks kyrkas kultur- och konstskatter, är skulptören Johan Tobias Sergel, som givit vår kyrka två storartade skulpturer.
Johan Fredrik Bahr skriver i sin bok ”Stockholm. Handbok för resande”, 1841, om Adolf Fredriks kyrka: ”När man inkommer i densamma, fästes blicken genast vid altartaflan, hvilken är en stor basrelief af Sergel, föreställande Christi uppståndelse. Den är ett av denna mästares ypperligaste arbeten”.
Vidare skriver han: ”Midt emot predikstolen är Cartesii monument, föreställande en vingad genius, som med ena handen afhöljer ett täckelse öfver jordbgloben och med facklan i den andra belyser den samma. Inskriften säger, att Gustaf, Sveriges Kronprins, reste minnesvården år 1770 åt Réné Des Cartes”.
Kungligt stöd
Det var Gustaf III:s personliga intresse att få Adolf Fredriks kyrka fullbordad, som gjorde att samtidens kanske mest namnkunnige konstnär, Johan Tobias Sergel, fick två uppdrag för denna kyrka.
Samma år som grundstenen lades (1768), lät kronprins Gustaf (sedermera III), meddela den franska akademien i Paris, att han hade för avsikt att hedra minnet av den omständighet att den store filosofen Cartesius under en tid legat begravd på kyrkogården (1650-66). Uppdraget att utföra detta monument gick först till den franskfödde och i Stockholm verksamme konstnären Pierre Hubert L'Archevêgue, men denne blev efter en tid sjuk och återvände till Frankrike. Uppdraget övergick nu till en av dennes tidigare lärjungar, nämligen Sergel.
Änkedrottningens idé
Ungefär samtidigt som Sergel fick sitt ”Cartesiusuppdrag” (1770-talets slut), fick han ett annat, mycket mer kontroversiellt sådant, av självaste änkedrottningen, Lovisa Ulrika. Hon ville hedra minnet av Erik Brahe,som avrättats i samband med det misslyckade försöket till statsvälvning 1756. Den 19 augusti 1772 hade ju hennes son Gustaf lyckats genomföra en statsvälvning, och nu ville änkedrottningen visa att denna idé inte var ny. Änkedrottningen hade klara direktiv på hur detta monument skulle utföras: Sanningen, symboliserad av ett jordklot, överdraget med lögnens täckelse, skulle av tiden - en kerub eller liknande - befrias från sitt täckelse.
Ryktbart
Den stackars Sergel insåg snart hur besvärlig denna beställning var, och hur lätt han nu skulle kunna hamna i onåd hos kungen. I det längsta drog han ut på förberedelserna med änkedrottningen. Men, genialisk som han var, fann han med tiden råd: han knyckte helt enkelt änkedrottningens idé, och applicerade den på monumentet över Cartesius. Motivet med en genie, som lyfter bort förmörkelsens täckelse, och låter ljuset fall på jorden, var ett utmärkt sätt att allegorisera över upplysningens filosofi. Att geniens här i Adolf Fredriks kyrka ansikte dessutom fick drag av Gustaf III:s, gjorde också monumentets budskap än mer smickrande: Gustaf III kommer med upplysningen till Sverige. Så lyckades geniet(!) Sergel förena två kungliga uppdrag i en och samma skulptur fullbordad 1781. Och så kunde en annan resehandboksförfattare, GH Mellin, skriva år 1839: ”Carthesii monument ... är ryktbart”.
Den uppståndne Frälsaren
När Adolf Fredriks kyrka invigdes den 27 november 1774, stod ett provisoriskt alabasterkrucifix på altaret. Väggen bakom var kal. Man hade i omgångar diskuterat utformningen på det konstverk som skulle pryda altarväggen. I Per Ljungs trämodell av kyrkan ser man att det till en början var tänkt att en målning föreställande Kristus på korset skulle pryda det tomma fältet. I kyrkorådet var emellertid tillströmningen av olika idéer och förslag lika stor som bristen på ekonomiska medel att förverkliga något konstverk. Efter många turer beslutas att motivet skall vara Kristi uppståndelse, och att Sergel skulle utföra den.
Sergels största sakrala verk
1783-84 följde Sergel med Gustaf III på dennes resa till Italien, och hemkommen därifrån kunde han skrida till verket med altartavlan. Med på resan hade även Carl Sparre (dåvarande kyrkorådsordföranden i Adolf Fredrik) varit, och man kan tänka att både han, Sergel och kungen hade diskuterat den slutliga utformningen. Resultatet blev magnifikt: en majestätisk basrelief som visar hur Kristus, till det yttre inte helt olik Apollo, kastar sig upp ur graven på påskdagens morgon. Tre plastiskt draperade änglar hjälper till med att lyfta bort sarkofaglocket. Den romerske soldaten - symbolen för mörkrets och ondskans brutala makter - sitter bekvämt framåtlutad och sover, ovetandes om undret som sker. Skulpturen är gjord av gips och förfärdigades 1785.
Unikt
Den ovan citerade författaren Bahr skriver om altarreliefen i ovan angivna bok: ”Skada är att det icke blifvit utfördt i marmor, utan endast i gips”. Det kunde man kanske tycka då. Enligt uppgift skall man vid något tillfälle ha diskuterat frågan om att ersätta gipset med marmor, med något sådant har aldrig blivit verklighet. Tack vare det har Adolf Fredriks kyrka kvar Sergels originalskulptur, som han själv utförde, och som överlevt i drygt 200 år. I samband med den senaste renoveringen rengjordes bägge Sergelskulpturerna i kyrkan, så framstår de i ännu större prakt än tidigare. Man skulle kunna säga som man sa i samband med återinvigningen av kyrkan 1959, att Sergel skulle ha nickat igenkännande.
Martin Riessen
[ Ur Adolf Fredriks kyrkoblad 1998:1 ]
