Diakoni förr och nu i vår församling har både likheter och skillnader

Anna-Lisa Olsson började i tjänst i Adolf Fredriks församling 1866 och blev då den allra första diakonissan som arbetade i en församling i Sverige. Avgiften till diakonissanstalten var 150 kr per år och skulle täcka alla ’’levnadsbehov’’ det vill säga rum, bränsle, ljus och fri mat. Diakonissans uppgift var enligt Adolf Fredriks fruntimmersförening ’’att besöka fattiga och sjuka inom Adolf Fredriks församling’’ Som den första som arbetade med socialt arbete i en Luthersk församling i Sverige var hennes uppdrag även att ”bringa Guds ord till många hem”.

Pastor Bring i Adolf Fredrik skriver i församlingsbladet 1866: 
’’…nu har under hela detta år en diakonissa vandrat kring i de fattigas boningar. Här har hon träffat oeniga makar, där på sjuka, - under sommaren fann hon 5-8 kolerasjuka barn, där andra eländets barn. Upprörande har det varit att blott höra omtalas vad hon sett…dessutom har man på detta sätt fått lära känna var nöden varit störst och kunnat komma med någon hjälp. Varje torsdagseftermiddag har hon samlat omkring sig en del fattigare kvinnor. Under det de arbetat har hon läst högt för dem ur någon god bok…Se detta är diakonissverksamhet! Här är en diakonissa, om hon har det rätta tjänande sinnet, på sin plats.’’

1869 ber Anna-Lisa att få avsluta sin tjänst på grund av att hon ska ”hjälpa sin far”, och det är det sista vi vet om henne. 
Det finns ledtrådar som visar på att hon, efter att ha lämnat Adolf Fredriks församling, arbetade med socialt arbete i Österåker och i Nyköping som hushållsföreståndarinna. Vi vet att hon senare emigrerade till USA, troligen till 
Nebraska, där det fanns ett diakonissinstitut. 

Diakoniarbetet här i Adolf Fredriks församling har både likheter och skillnader från dåtidens diakonissors arbete. Vi diakoner besöker och stöttar fortfarande sjuka, äldre och fattiga. På olika sätt försöker vi möta församlingsbor genom att skapa mötesplatser och hålla andakter och gudstjänster. Arbetet grundar sig i att vara ett barmhärtighetens tecken i världen, att se och möta våra medmänniskor med respekt och jämlikhet.

De tidiga diakonissinstitutionerna finns idag inte längre kvar i Sverige, i stället 
utbildas diakoner tillsammans med präster, pedagoger och musiker på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala eller Lund. Det ger en tydlig bild av vad diakoni är idag- ett gemensamt arbete mellan alla yrkesgrupper inom kyrkan, där det inte är längre en ensam diakonissa som möter och ser församlingsbor, utan en diakoni som bärs av hela församlingen tillsammans. Diakonin är en del av 
helheten i att vara en diakonal församling i Kristi kyrka.

Ordet diakoni kommer från grekiskan och betyder ”att tjäna”, som i att ha omsorg om och att vilja människan väl. Det tjänande förhållningssättet har sin 
utgångspunkt i Bibelns berättelser om hur vi kan vara till stöd och hjälp för den som behöver.

Diakon Lotta Lundberg berättar om hur diakoniverksamheten ser ut I Adolf Fredriks församling idag. I församlingen lever många, både yngre och äldre människor, i ensamhushåll. 
– Det finns en problematik med att man är ensam, man har flyttat in till stan från förorten och kanske inte har så stort nätverk runt sig. Många gör karriär med ett stressigt liv, vilket kanske medför psykisk ohälsa. Här lever många stressade 
yrkesarbetande personer som riskerar utbrändhet eller depression. De personerna söker sig till oss för stödsamtal. 

Lotta tror att man vänder sig till kyrkan för att man inte känner att man har 
någon annanstans att gå med sin ångest och oro. Kyrkan blir en plats man vågar vända sig till för att få hjälp och att få prata med någon. Hon berättar att det ibland bara krävs ett enda samtal, medan andra behöver mer stöd för att förstå och reda ut sin situation.
– Det handlar om att man ska få berätta hur man har det för någon som lyssnar, och sedan kanske kunna ta tag i och lösa sin situation. Det är lite samma sak vi gör i våra mötesplatser här i kyrkan. Till exempel på tisdagsfikat där vi möts för att bara fika och umgås. Någon kan komma dit och säga ’’Jag känner mig ensam och jag såg att man kunde komma hit och fika, gud vad trevligt!’’ Sen får vi gemenskap tillsammans och vi är ju skapta för att just vara tillsammans med andra!

En annan del av det diakonala arbetet består av att fördela ekonomiskt stöd till behövande från de fonder som finns. Lotta betonar dock att i vissa fall är själva samtalet viktigare än pengar och att hela poängen är att vi erbjuder hjälp till självhjälp, både i att bryta ensamhet, sociala eller ekonomiska frågor. Om man kommer till våra mötesplatser så träffar man andra i liknande situation. 
– Vi har många som lärt känna varandra på kyrkkaffet som berättar att de sedan fortsätter umgås utanför kyrkliga sammanhang. Man kan säga att vi jobbar med en sorts matchmaking, vi hjälper till att skapa vänskapsrelationer genom att 
bjuda in till våra olika träffpunkter. Tyvärr är ensamhet ofta skambelagt och många tycker det är pinsamt att vara ensam. Man kanske känner sig ganska misslyckad om man inte har ett stort socialt nätverk eller barn och barnbarn som hör av sig.

Lotta berättar att på tisdagsfikat är det både högt och lågt, och man brukar våga säga som det är, även när livet inte är så himla kul. 
– Vi pratar om allt mellan himmel och jord! Kultur, böcker, TV och film och berättar om olika saker. Det blir mycket delande av lokal information också, vad som händer där vi bor. 
Lotta avslutar med att säga att det viktigaste hon tycker att kyrkan ska förmedla är att hit kan man komma oavsett hur man har det. 
– Fattig eller rik, hög-eller lågutbildad, det har ingen betydelse för här är vi jämlika. När vi sitter tillsammans här så är det ingen som bryr sig om sådant. Vi har skapat rum där tröskeln är så låg att vem som helst kan glida in och vara sig själv!