”Jag vill verka för en kyrka som utstrålar gudstjänstglädje”

En stark opinionsbildare som brinner för dialog – dialog mellan samhälle-kyrka, naturvetenskap-religion och religioner emellan. Möt Antje Jackelén, inom kort Sveriges nya ärkebiskop.

Efter 69 manliga företrädare blir du historisk som Sveriges första kvinnliga ärkebiskop – hur känns det?
- Jag är tacksam för det starka stödet. Jag har fått ta emot mycket glada tillrop både från kyrkan och från olika delar av samhället. Det är stort och glädjande. Det massmediala intresset har varit omfattande. Jag upplever att det finns en stor nyfikenhet på en kvinnlig kyrkoledare. En hel del positiva signaler har kommit från katoliker och ortodoxa som inte själva har prästvigda kvinnor.

Hur vill du vara som ärkebiskop? Vad vill du driva?
- Det kommer att vara en växelverkan mellan person och roll. Den jag är som person sätter såklart sin prägel på uppdraget och tvärtom. Jag vill verka för en kyrka som utstrålar gudstjänstglädje. Det är i gudstjänsten kyrkans puls slår. Andra punkter är en stark diakoni, en prioritering på att dela tro och liv, finna nya former för undervisning i kristen tro och sist men inte minst att föra en dialog både inomkyrkligt, ekumeniskt och interreligiöst med samhälle, politik, kultur och naturvetenskap.   

Hur ska du tackla denna tuffa roll och utmaning?
- Det gäller att prioritera, vilket ibland kan vara smärtsamt. Jag kommer inte att kunna uppfylla alla förväntningar. Det handlar också om att ha goda medarbetare omkring sig. Konsten är att ta sig själv på allvar men att samtidigt ha en viss distans. Humor är viktigt och något jag uppskattar mycket. 

Vad bär dig som kristen?
- Bön bär mig. Bönen är trons andning och ett sätt att umgås med Gud. Jag bärs av tilliten till att jag bottnar i nåden och kan skapa i världen. Vi lever av det vi får, mer än av det vi gör. Det är nåd. Att bottna är att mitt bland vågorna känna fast grund under fötterna. Som skapade medskapare bär vi ansvar för Guds älskade värld. Dessa tankar från Lunds stifts vision har jag levt med i många år och hoppet som ryms i den bär jag ständigt med mig. På ett övergripande sätt tar jag med mig den i mitt kommande uppdrag att inspirera och leda Svenska kyrkan. 

Det finns ett stort intresse för teologiska frågor idag. Vad utmärker dig som teolog?
- Jag ser mig alltmer som en ekumeniskt orienterad lutheran. Att förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus står i centrum; evangeliet bär allt. Min teologiska utbildning är bred även internationellt sett. Fokus och några av nyckelorden för mig är den skapelsetillvända tron, det befriande evangeliet, tanken på kallelsen och livet i dopet. Den kristna tron och den teologiska sakkunskapen har något att bidra med i det offentliga rummet, vare sig det är filosofi, politik eller naturvetenskap som avhandlas. Det är min övertygelse att alla livets stora frågor har en plats i kyrkan. Det betyder inte att vi har svaren på allt! Ibland har vi svaren, och då ska vi frikostigt dela med oss av dem. Ibland är det vi som kan ställa frågor som ingen annan ställer och då ska vi vara frimodiga i det. 

Dina hjärtefrågor?
- Vårt uppdrag är mission – i och genom gudstjänst, diakoni och undervisning.
- Under våren kommer biskopsmötet med ett brev om klimatet. Klimatförändringarna är kanske den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin haft att tackla. Här krävs samverkan mellan religion, naturvetenskap, politik, kultur och näringsliv. Klimatet har med våra innersta värderingar att göra. Det gör klimatfrågan också till en fråga om vår tro.      

Även sociala medier är din arena. Du är framgångsrik som twittrare och har i skrivande stund cirka 6 700 följare. Vilka blir dina kanaler framöver?
- Det är en självklarhet för mig att kyrkan ska finnas med i det offentliga samtalet, både som opinionsbildare och partner. Jag vill bidra till detta samtal och jag har just nu inga planer på att sluta twittra. Exakt vilka kanalerna blir är dock svårt att säga. Landskapet för sociala medier är föränderligt. Kartan kan mycket väl komma att ritas om. 

Du är invandrare och kom till Sverige från Tyskland i 20-årsåldern. Hur påverkar det dig?
- Jag har upplevt det som något positivt, som en tillgång, detta att ha mer än en identitet och att ha flera perspektiv. Som invandrare bär man på ett visst främlingskap. Det gör att jag kan identifiera mig och känna släktskap med andra som har flyttat på sina rötter.  

Som ärkebiskop kommer du att röra dig vitt och brett på resor inom och utom landet. Får du någon fast punkt?
- I Lund har jag i möjligaste mån lett morgonmässan i domkyrkan på fredagar. Onsdagsmässan klockan 08.15 i Uppsala domkyrka brukar ledas av ärkebiskopen. Det hoppas jag kan vara en sådan fast punkt också för mig. Det blir spännande att vänja sig vid och lära känna en ny katedral. 
- Domkyrkan i Lund utmärks av den runda valvformen, den är mjuk men ändå robust. I Uppsala är formen mer uppåtsträvande. Jag gillar starkt hur blicken dras till Kristusikonen i koret i Lund. Nu ser jag fram emot att upptäcka kvalitéerna som ryms i Uppsalas dom!

Maria Lundström, redaktör Lunds stift