Kyrkotextilier och syföreningar

Svenska kyrkliga syföreningar

Textil och kläder i en kyrka

Ända sedan medeltiden har kulturen utvecklats ur den kristna kyrkan. Som därmed bär ett kulturarv vidare i sina föremål, byggnader och traditioner. Ett exempel är de kyrkliga textilierna. De speglar varje tids främsta textilkonst och är skapade med stor skicklighet och med vördnad och kärlek till kyrkan.

I Åkerbo församling (som tidigare varit tio församlingar) har det genom århundraden bevarats några häpnadsväckande föremål av ull, bomull, siden och sammet. På grund av att textilt material är ömtåligare, och används ofta, slits de ut och försvinner. Enligt kulturmiljölagen räknas därför textiler som värdefullt kyrkligt föremål redan efter 30 år medan föremål av metall, trä osv får vänta i 50 år på den beteckningen. Varje församling är skyldig att dokumentera, skydda, bevara och restaurera ”kyrkliga föremål av kulturhistoriskt värde”.

Tre saker har en mycket central roll i den kristna liturgin och behöver kläs i textiler på olika sätt.

Altaret - ses som Kristi egen kropp, det är föremål för en omsorgsfull klädsel med liturgisk innebörd. Altardukar av olika slag, altarbrun (täcker altarkanten runt om) och antependiet (hängande framstycke på altaret).

Nattvardskärlen - har den äldsta liturgiska skruden med sin korporalduk som ansågs som heligast av alla textiler eftersom den hade direktkontakt med det välsignade brödet (hostian), som delas ut under mässan. Hit hör också bursan (skyddsfodral till korporalduken) och kalkklädet (duken som täcker hela servisen).

Prästen – Den som celebrerar gudstjänsten måste vara rätt klädd, i plagg, färg och symbol. Exempelvis i ett röcklin (en vit hellång skrud), mässhake (färgglad poncho) och stola (långt, brett hängande band).

Den översta bilden föreställer en detalj av broderi på en mässhake i Gistad kyrka från Södra Sveriges kyrkliga textil, sydd av Sigrid Birgitta Synnergren (SBS) 1949.

Utöver dessa tre textila funktioner finns det en mängd andra textiler i en kyrka som också är nödvändiga för gudstjänster och högtider av olika slag.

Text: Maria Bergendahl

SYFÖRENINGEN – ETT ENGAGERAT CENTRUM

Kunskap och aktivitet kring de kyrkliga textilierna har de kyrkliga syföreningarna stått för genom årens lopp. Det kunde handla om att själva sy, brodera, väva de textila föremål som brukades och smyckade kyrkor och församlingshem. Men framförallt har pengar samlats in för att bland annat köpa textilkonst till kyrkorna av yppersta kvalité.

Alla inventarier i församlingen finns numer i en digital förteckning med information och bilder. Här några nerslag i textilskatterna i Åkerbo församling:

Mer information om föremålen i bildspelet ovan:

Bild 1 Kalkkläde i Askeby kyrka från 1500-talet
Kalkkläde är den duk som täcker nattvardsservisen när den står på altaret.

Bild 2 Mässhake i Bankekinds kyrka från 1600-talet
Mässhake används av prästen när det är mässa. Ser ut som en färgglad poncho och följer kyrkoårets färger grön – vit – blå/violett – röd. Svarta mässhakar var vanligt på 17- och 1800-talet men används mycket sällan nuförtiden.

Bild 3 Altarbrun i Gistad kyrka från 1960 av Anna-Lisa Odelqvist.
Altarbrun är det tygstycke som hänger ner från kanten av altarskivan. Täcker skarven mellan altarduk och antependiet.

Bild 4 Brudpäll i Vårdsbergs kyrka från 1600-talet
Brudpäll hängdes eller hölls upp som ett litet tygtak över brudparet under vigseln i kyrkan och ibland även under måltiden efteråt.

Bild 5 Kollekthåv i Rystad kyrka från 1677
En påse på ett långt skaft som kollektpengarna samlas in i.

Bild 6 Predikstolskläde i Törnevalla kyrka från 1965 av Agda Österberg.
Ett tyg som hänger ner från predikstolens kant under bibelstödet.

Bild 7 Bokdyna i Örtomta kyrka från 1619
Bokdyna eller bokkudde är den kudde som mässboken vilar på när den ligger på altaret.

Bild 8 Kormatta i Östra Hargs kyrka från 1952
En kormatta ligger i koret framför altaret. Denna matta i rya med blomdekor och kors är skänkt av Östra Hargs kyrkliga syförening.

Bild 9 Antependium i Östra Skrukeby kyrka från 1977 vävt av Märta Eklund Antependium är duken som täcker framsidan av altaret, hänger från kanten ner till golvet.

BAKGRUND OCH FRAMVÄXT AV SYFÖRENINGAR I SVERIGE

De kyrkliga syföreningarnas historia sträcker sig 176 år tillbaka och har sin bakgrund i ett fattigt Sverige utan social rättvisa och välfärd. Många högreståndskvinnor ville hjälpa och göra något för fattiga människor och organiserade arbetsmöten och insamlingsaktiviteter för kvinnor i kyrklig regi.

Det handlade om konkret hjälp med att producera textil och kläder men även att samla in pengar som skänktes till fattiga och utsatta människor. Det rörde sig inte om att bara se till den närmaste ortsbefolkningen utan man höjde gärna blicken och skickade hjälp långt bort i världen, till exempel till Afrika, Indien och Kina.

Sveriges första kyrkliga syförening startade 1844 av änkan Emilie Petersen på Herrestad gods utanför Värnamo. Den nya syföreningen, som kallades fruntimmersarbetsförening, skulle arbeta för det nystartade Svenska Missions-Sällskapets verksamhet. Emelie var en socialt engagerad pionjär och genom envishet och driftighet introducerade hon många nya former för diakonalt arbete.

NYA MÖNSTER AV GEMENSKAP

Man träffads till att börja med i hemmen, frivilliga sammanslutningar som byggde på individens vilja och engagemang. Gifta och ogifta kvinnor ur olika samhällsklasser anslöt sig och man ka se dessa kollektiva gemenskaper som det svenska samhällets demokratiska fundament där folkrörelser blev en framträdande faktor. Samhällsengagemang och internationellt intresse var syföreningarnas drivkraft.

När de moderna Sverige växer fram, efterkrigstidens 50- och 60-tal, har de kyrkliga syföreningarna sin storhetstid. 1959 fanns det syföreningar i över 95 % av landets församlingar. Eftersom allt fler gifta kvinnor nu började förvärvsarbeta blev det vanligare med kvällsträffar så även yrkesarbetande och småbarnsmammor kunde vara med. Som en följd av välfärdssamhällets framväxt minskade drastiskt den direkt diakonala och sociala insatsen som syföreningarna tidigare engagerade sig i. Däremot fortsatte engagemanget för bygdens gamla och sjuka. Syföreningarna arbetade ofta för att ordna möteslokaler och många församlingshem kom på så vis till.

Syföreningarna fungerade som mötesplatser på lokalplanet och stärkte nätverken i samhället. Det blev ett tätt nätverk av kvinnor, där kristen tro konkretiserade omsorgen om medmänniskor, både nära och långt bort. Intresset för mission gav stor kunskap om utomeuropiska länder. Syföreningarna lade grunden för Sveriges engagemang för global rättvisa.

2004 fanns cirka tretusen syföreningar inom Svenska kyrkan och hade tillsammans omkring 50 000 medlemmar. Syföreningarna i vår tid har naturligtvis andra och olika drivkrafter, motiv och uppgifter än de hade när rörelsen startade för 176 år sedan. Syföreningarna är idag en verksamhet för företrädesvis pensionerade kvinnor men den starka drivkraften att samla in pengar till bättre behövande finns kvar. Högsta noteringen hittills* var år 1990 då det samlades in ca 58 miljoner kronor.

Utöver det har denna organisation av kvinnor gjort stora insatser för demokrati, välfärd, globalt engagemang och inte minst för kulturarv och identitet. Mycket väl värt att lyfta och uppmärksamma!

*Uppgifterna är hämtade från boken På vidsträckta fält, Svenska kyrkans syföreningar 1844 – 2004, red Cecilia Dahlbäck. Verbum förlag.