Den påträffade graven, en kvinnograv från tidig medeltid, är intressant på flera sätt, bl a i samband med diskussioner om äldre begravningstraditioner. Den samlade bedömningen av fyndet är att kvinnan dog i 20 års åldern och var ca 162 cm lång och att hennes tänder var fina och fria från karies.
Skelettet låg i öst-västlig riktning med huvudet i väster och armarna placerade utmed sidorna. Ett metallfragment, som påträffades i graven, skulle kunna vara en del av en spikskalle, men i övrigt verkade det som att kvinnan inte hade gravlagts i en träkista eftersom graven var så snävt grävd. I gravfyllningen förekom enstaka kalkbruksprickar vilket kan visa att personen begravdes efter det att stenkyrkan uppförts. Armställningen kan betyda att personen begravts under 1000- eller 1100-talet, så sammantaget pekar det mot 1100-talets andra hälft.
De olika väderstrecken har haft olika symboliska värden genom historien. Redan i fornkyrkan var kyrkobesökarna uppdelade efter kön. Kvinnorna var hänvisade till den norra sidan och männen till den södra, en indelning som höll i sig i vårt land fram till 1800-talets slut.
Även kyrkogården verkar ha haft denna könsindelning, om än inte under hela detta tidsspann. Det kan tolkas som att man under 1100-talet begravde personer könsvis på kyrkogårdarna för att under 1200-talet upphöra med begravningar på nordsidan, men fler exempel behövs för att verkligen belägga detta mönster. Graven i Östra Harg passar in i detta begravningsmönster, så till vida att det rör sig om en kvinna och att hon kan ha begravts vid den tid som könsuppdelningen bör ha varit i bruk. Undersökningsresultatet, där endast en grav påträffades, kan också ses som ett belägg för upphörandet av begravningar på nordsidan av kyrkan på 1200-talet.