I äldre tid var belysningen sparsam i vanliga hushåll. De flesta sysslor utfördes så länge det var ljust. När mörkret sänkt sig var det endast den öppna härden som fick ersätta dagsljuset, fram till 1800-talet ibland med tillskott av talgljus eller kådrika trästickor. De dyrbara vaxljusen var huvudsakligen reserverade för kyrkan och samhällets översta skikt, stearinljus kom först under 1800-talet. Tända ljus användes sparsamt även i kyrkorna. Oftast fick det infallande dagsljuset från kyrkfönstren räcka vid gudstjänster och förrättningar. Under julen däremot användes många ljus, en rikedom som, då liksom nu, förhöjde festen.
Stor vikt vid utsmyckningen
Genom seklerna utvecklades olika typer av ljusredskap. Oftast var de utformade efter den stilriktning som var på modet. Ljusredskapen skulle inte bara vara funktionella utan även vackert utsmyckade med ornament och figurer. De kunde beundras av alla i samhället, oavsett social ställning. I våra kyrkor finns ståtliga ljusredskap från medeltiden och framåt. Framförallt rör det sig om ljuskronor, ljusstakar, ljusplåtar och ljusarmar. Materialet är ofta mässing, vars glans på ett ypperligt sätt reflekterar och mångfaldigar ljuset. Många arbeten i denna gyllenglänsande legering av koppar och zink finns bevarade. Främst från 1600- och 1700-talen, barocken, en tid då man lade stor vikt vid den dekorativa utsmyckningen. Föremålen är antingen gjutna i mässing eller utförda i driven mässingsplåt. Ofta är de skänkta av frikostiga församlingsbor, ibland med inskrifter om vem som förärat föremålen och när det skett. Dagens besökare kan uppleva något av samma beundran och kärlek som de första beställarna och betraktarna måste ha känt.
Svåra att identifiera
Ljusplåtar, som skall hängas på en vägg, var vanliga under 1600- och 1700-talen och finns i många utföranden. Gemensamt för dem är att de består av en plåt med en ljusarm eller droppskiva. Den bakomliggande plåten skall reflektera den fladdrande ljuslågan och sprida ljuset ut i rummet, men också skydda väggen mot sot och missfärgning. I äldre inventarieförteckningar kallas de oftast för just ljusplåt. Andra benämningar är väggplåt och senare även lampett. Ibland kallas de för ljusstake eller ljusarm, vilket gör det svårare att identifiera dem i bevarade källor. Ljusplåtar förkommer i kyrkor i hela landet, men rikligast i kyrkorna i Mellansverige, framförallt Uppland, Södermanland och Västmanland. Även i många småländska och östgötska kyrkor finns sådana här ljusredskap uppsatta på väggarna.
Ovanliga bucklor
I Rystad kyrka finns en ovanlig ljusplåt i driven mässing från 1600-talet. Under 1900-talet har plåten kopierats så att den numera bildar ett par. Ljusplåten i Rystad har en oval form med en slät, ganska djup reflexspegel som inramas av ett rikt ornerat bräm i punsat och drivet arbete. Runt spegeln löper en bård i form av små bågar med stiliserade triangulära druvklasar. Brämet är ornerat med en bred bård med två rader spetsovala bucklor, den yttre kanten är sågtandad. Ljusplåten kröns av ett musselformat överstycke. Ljusarmen är s-formad och bär en mönstrad droppskål och en cylindrisk ljuspipa. Ljusplåtens dekor, bården med spetsovala bucklor, är ovanlig. Den förekommer vanligen på nederländska mässingsfat från 1600-talet. Sådana exempel finns i flera svenska kyrkor, till exempel i Fogdö kyrka i Södermanland. Även på nederländska lyktor och sängvärmare i mässing förekommer den här typen av bucklor. Även bården med stiliserade druvklasar, som löper runt reflexspegeln, är nederländsk i stilen. Denna bård finns även på mässingsföremål som tillverkats i Sverige.
På flykt från religionsförföljelse
Ljusplåten i Rystads kyrka är sannolikt ett nederländskt/flamländskt arbete och kan dateras till 1600-talets mitt. Möjligen är den utförd i Mechelen, där fat med liknande bårder tillverkades. Under 1600-talet värvades dock många kunniga mässingsarbetare och entreprenörer/företagare för att etablera nya mässingsbruk och lära ut sina kunskaper här i Sverige. Yrkesmän flyttade från Tyskland och Nederländerna, ibland på flykt från religionsförföljelse. Betydande inflytande fick därför produktionen av mässing i sådana gamla centra som det tyska Aachen liksom i södra Nederländerna – nuvarande Belgien. Maasdalen och mässingsstaden Dinant var kända för sin mässingsproduktion redan under medeltiden.
När kom ljusplåten till Rystad?
Det råder viss osäkerhet kring ljusplåtens historik och när den kom i kyrkans ägo. Sannolikt skänktes den 1657 tillsammans med en ljuskrona av friherre Carl Mörner av Tuna (1605-1665). En säker identifiering försvåras av att man under tidens gång använt olika beteckningar för ljusplåten. Under 1600- och 1700-talet fanns ingen fastslagen terminologi, även om ordet ljusplåt var det mest använda. Den kan sannolikt identifieras i 1691 års inventarium av kyrkan. Detta år nämns två ljusstakar på altaret, två ljuskronor samt en ”En mässingarm på Predikstohlen”. Troligen är den bevarade ljusplåten identisk med denna mässingsarm. Antagandet bekräftas av senare förteckningar. I 1727 års inventarium finns samma arm förtecknad och placeringen uppges vara predikstolen (Först har man skrivit altaret men sedan ändrat till predikstolen). I 1733 års inventarium beskrivs antagligen samma arm som ”1 Lius Plåt med des arm på Prädikstohlen”. I 1772 och 1782 års förteckningar är beskrivningen annorlunda. I det förstnämnda inventariet läses: ”En ljusstake med arm och skildt”. Samma beskrivning görs även i 1782 års förteckning, och i båda fallen anges placeringen vara vid predikstolen; i det äldre inventariet preciseras platsen till predikstolspelaren. Att det bör röra sig om den bevarade ljusplåten bekräftas slutligen av 1796 års inventarium, för där nämns ”1 stor Lampet med arm hängande vid Predikstolen”. Även vikten anges – 5 skålpund. Inventarierna från 1700-talets senare del nämner också en ljusplåt om två pipor skänkt av en skräddare i Linköping. I förteckningen från 1796 kallas den för ljusstake.
Tycks ingå i en svit
När kom då den bevarade ljusplåten i kyrkans ägo? Den går sannolikt att belägga 1691. I ett odaterat inventarium från 1600-talets första del finns den inte nämnd. I anteckningar rörande gåvor till kyrkan nämns flera donerade inventarier. 28 april 1657 skänkte friherre Carl Mörner av Tuna en ljuskrona och en ljusstake av mässing. Den donerade ljusstaken verkar vara identisk med ljusplåten - eftersom termen ljusstake också kunde gälla ljusplåtar. I 1691 års inventarium nämndes två ljuskronor, samt två ljusstakar och en ljusarm. 1657 års donation kan visserligen avse ljusstakarna, men i gåvoanteckningen för 1657 står det uttryckligen ”een Liuseestaake”. Under 1640-talet lät Carl Mörner även bekosta en ny predikstol med förgyllning och försilvring (varav delar finns bevarade). Det vore inte konstigt om han även lät skänka en ljuskälla till predikstolen. Antagandet att ljusplåten kom från familjen Mörner av Tuna stärks av att det i Bottnaryds kyrka i Småland finns fem ljusplåtar av samma utseende. De är skänkta 1710 av arvingarna till Carl Mörners son landshövdingen Bernt (Berend) Didrik Mörner av Tuna, som begravdes i Bottnaryds kyrka detta år. Sannolikt har ljusplåten i Rystad ingått i samma svit. Förekomsten av äldre mässing är synnerligen stor i kyrkomiljöer. En närmare granskning av de många mässingsföremålen i våra kyrkor ger oväntade insikter i hur man valt motiv. Vi lär oss också om förbindelserna mellan svensk formgivning och de stora mässingsproducenterna på kontinenten, bland annat Nederländerna/Belgien och angränsande tyska provinser. Med mässingsföremålen förvaltar kyrkan ett arv som går tillbaka ända till medeltiden men framförallt dominerar hela barocken med sin formglädje.
Text och foto: Magnus Green
Källor
Otryckta källor
Antikvariska-topografiska arkivet (ATA) (Rystad kyrka, bild, snabbinv. 1921; Bottnaryds kyrka, bilder); Vadstena landsarkiv (VLA), Rystads kyrkoarkiv C:1 (anteckningar om gåvor till kyrkan, troligen nämnd under år 1657), C:2 (inv. 1691, med tillägg 1702), C:3 (inv. 1727, 1733), C:4 (inv. 1772, 1782, 1796).
Tryckta källor
E. Carlsson, Bottnaryd – en sockenbeskrivning från äldre tider till 1900-talets början, Jönköping, 1952; G. Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, del V, Stockholm, 1930; Å. Nisbeth, Rystads kyrka och Näsby forna kyrka, Linköpings stifts kyrkobeskrivningskommitté, Västervik, 2004.
