Lyssna

Om dopet

Vi välkomnar dig i Guds familj med kärlek och förväntan

Denna mening sägs i kyrkan vid dop. I dopgudstjänsten, liksom i alla gudstjänster, ges Guds välsignelse. Den påminner oss om att vi är sedda, älskade och tillhörig den kristna familjen i den världsvida kyrkan. Då man i livet möter utmaningar, går igenom förändringar och är med om saker som är svåra, kan man påminnas om Guds välsignelse. Dopet är också en kallelse till att leva sitt liv i ansvar och omsorg. Att leva precis som det står i Bibeln ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem”. (Matteusevangeliet 7:12)

Tradition

När Jesus var runt 30 år gick han till floden Jordan, till Johannes Döparen. Där döper Johannes Jesus. Det är efter detta som Jesus börjar med sitt uppdrag, att gå runt i landet och berätta för människor om Gud. Innan Jesus lämnar sina lärjungar ger han dem uppdraget att döpa och fortsätta att berätta för människor om Gud. De får också löftet om att Jesus är med dem alla dagar. Lärjungarna gjorde detta och så har det fortsatt sedan dess. Man döps i faderns, sonens och den helige andes namn. Denna tradition förs vidare varje gång någon döps.

Fest

Dop är fest! Kanske är det den första gången som släkter möts. En högtidlighet och en stor glädje över att ett barn har kommit till jorden. Som nyblivna föräldrar är man tacksam och stolt, man vill visa upp sitt barn, namnet kungörs officiellt och befäster en tillhörighet och ett släktskap med släktingar som samlats. Det är också en glädje för hela församlingen att växa, när prästen håller upp barnet är det för att understryka att barnet även tillhör den stora kristna familjen som vi välkomnar med förväntan och kärlek.

Dopklänningen

Den vita klänningen är lång och räcker långt nedanför barnets fötter. Färgen vitt är en ljusets och glädjens färg och används i kyrkan när det är festligt. Det har inte med renhet och oskuld och göra som vit färg ibland förknippas med. Klänningen är extra lång för att markera att dopet räcker hela livet, så det ska vara tilltaget utrymme att växa i. Konfirmationskåpan är nästa ”storlek” och ett tillfälle då vi påminns om dopet och Guds närvaro och omsorg om oss. Prästens alba är dopklänning för fullvuxna. Och slutligen sveps den vita dräkten kring vår kropp i kistan när vi dör. Nu avslutas jordevandringen och den döde går en ny tillvaro tillmötes.

Åkerbo församling har omkring hundra dop under ett år och de flesta är barn som döps före ett års ålder. Många familjer har sin egen dopklänning, den har kanske gått i arv i släkten i generationer eller sytts, stickats eller virkats just för detta barn och tillfälle. Men familjen kan också låna en dopklänning från församlingen. I Åkerbo finns det flera att välja på.

Vatten

Vattnet som symbol vid dopet handlar inte längre om något rituellt tvagande av barnet, att tvätta bort någon orenhet för att bli Guds barn. Riten är densamma genom historien och tillhör traditionen men synen på dopet har förändrats och är del av den ständiga förnyelse som kristendomen också har genom historien.

Dopriten går tillbaka till Jesu dop i floden Jordan. Det blev en initiationsrit, från något till något annat – en omvändelse. Det mest omtalade dopet i svensk historia var när Olof Skötkonung lät döpa sig i en helig källa i Husby i Västergötland år 1008. Ett led i enandet av Götaland och Svealand till ett rike. En handling som förenade den kristna doptraditionen med den förkristna riten vid en helig källa.

I fornkyrkan skulle vattnet vara levande, d v s rinnande, var som helst i naturen. När det kristna fasta gudstjänstrummet sen etablerades byggde man baptisterier i anslutning till kyrkorna. Tanken var att katekumenen (grekiska för gå i lära – undervisa) måste döpas innan hen fick komma in i kyrkan.

Dessa baptisterier lånade sin arkitektoniska stil från antika gravbyggnader och dopgraven var också utformad som en avlång brunn. Man sänktes ner helt och hållet och enligt Paulus innebar det att dö och uppstå med Kristus (Romarbrevet 6: 3–4).

Under medeltiden omformades dopgraven till en dopfunt (funt = källa) och i stället för nedsänkning började man gjuta vatten på den som skulle döpas. Dopfunten placerades däremot fortfarande med största avstånd från koret och altaret i öster. Man ställde dopfunten vid ingången i väster för att markera dopet som den symboliska porten in i kyrkan.

Än idag lever de här olika sätten att döpa, den ena håller kvar traditionen från Paulus, ett vuxenbeslut att symboliskt dö och uppstå med Kristus (omvändelse), en tradition som lever i frikyrkorörelsen. Det andra sättet är att döpa med Luthers ord om nåden som ges till alla utan krav på insikter eller prestation och som blir extra tydligt när man döper små barn.

De äldsta dopfuntarna är stora, barnet sänktes ner i det välsignade vattnet. Man satte därefter på ett lock, av trä eller metall, så att inte vattnet skulle bli smutsigt, dunsta eller stjälas. Allt välsignat var ju under medeltiden mycket åtråvärt på grund av sin ”magiska kraft”. I Åkerbos gamla medeltidskyrkor står ofta en gammal och en nyare dopfunt.

Vattnet i dopfunten användes alltså många gånger och när det väl byttes ut tappades det ut ur ett hål i botten, ner i kyrkgrunden. Man handskades respektfullt med vattnet och det kunde användas en särskild urtappningsskål s.k. piscina, som man ibland kan se inmurad i väggen i gamla kyrkor. Det var en rituell tvagningsplats, piscinans utlopp gick också oftast rakt ner i kyrkgrunden.

Nya dopfuntar tillverkades gärna i samma stil som ny altaruppsats, predikstol eller bänkinredning efter reformationen ända in på 1800-talet. Inte förrän i början på 1900-talet började man plocka in de gamla dopfuntarna i kyrkorummet igen. Det kunde betyda att de farit väldigt illa under sin exil ute i någon kall bod. Under 1900-talet blev det också aktuellt med alternativ till de stora, tunga medeltidsfuntarna. Man ville ha avskilda dopaltare och flyttbara dopfuntar för att kunna ha mer flexibla dop. Det skapades nättare dopfuntar eller så kallade dopställ som lätt kunde flyttas i kyrkorummet, med en separat dopskål.

Är du intresserad av gamla dopfuntar ska du inte missa att titta på den unika dopfunten i Gistad kyrka. Den är troligen en av de sista av romansk stil som skapades av gotlandsmästarna (år 1230) med de rika bildmotiven. Den ställdes undan på 1600-talet men i mitten på 1700-talet lyftes den in igen och användes som fot till den nya predikstolen. Tack vare det är den mycket välbevarad.

På väggen i sakristian i Rystad finns en välbevarad piscina.

Foto: Maria Bergendahl

Duvan

Duvan symboliserar den heliga anden i ett kyrkorum, den hänger ofta i baldakintaket över predikstolen. Meningen är att den ska ge den gudomliga inspiration som prästen behöver för sina predikningar. Duvan tillkom som symbol efter reformationen, Luther poängterade vikten av prästens predikningar, den tolkning av bibeln som prästen gjorde på det lokala språket. Det skulle nå fram till åhöraren, det skulle inspirera och engagera folk i bänkraderna. I bibeln står beskrivet när Jesus döptes av Johannes i Jordanfloden. Då sände Gud ner en duva (Matteusevangeliet 3:16-17) som var den synliga länken mellan Gud och Jesus. Guds röst hördes ”Detta är min älskade son, min utvalde”. Längre fram i Matteusevangeliet kap 28 står om Jesus uppmaning ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut”. Fadern, sonen och den heliga anden är treenigheten som alltid nämns i det kristna dopet.

Dopaltaret i Törnevalla har en vävd altartavla. Barnet håller upp en fyrklöver mot den dykande duvan som precis i evangelietexten kommer ner från himlen. På bilden finns också timglaset som symboliserar den utmätta tid vi har på jorden. Väven rymmer både jordens (skapelsens) härligheter och himlens hopp.

Foto: Maria Bergendahl

Ängeln

När seden att doppa ner hela barnet i dopvattnet upphörde kunde den stora cuppan på dopfunten förminskas. Antingen gjordes då en dopplåt i samma mått, ofta i rikt ornamenterad mässing eller annan metall. Eller också gjordes en helt ny dopfunt, mindre och lättare i sten eller metall, som kunde flyttas i kyrkorummet. Det var vanligt att rika och inflytelserika familjer eller släkter skänkte den typen av föremål till kyrkan. Det gav respekt och pondus till personen eller familjen och dess namn är ofta inpunsat i metallen. Det är också vanligt med  inpunsad text som t ex ”Låt barnen komma till mig” eller ”Jag är livets vatten”. I bland annat Askeby och Östra Skrukeby kyrka kan du se denna typ av dopfunt.

Änglar i kyrkorummet symboliserar för det mesta Guds sändebud på jorden till hjälp, stöd och vägvisare för oss människor. Ängeln är också en vanlig symbol vid dopet. Varje dopbarn i Åkerbo får en liten ängel av färgat glas. Bruket att hänga en dopängel i en lina från kyrkans valv kom på 1730-talet från Tyskland till Sverige och höll i sig under hela 1800-talet, men var vanligare på vissa platser i landet, t ex Jönköpingstrakten.

Ljuset 

Att tända ett ljus i kyrkan har blivit mycket vanligt. Ljusen i kyrkornas ljusbärare blir en manifesterad bön. En handling av tacksamhet, oro eller omsorg.

”Jag är världens ljus” säger Jesus (Johannesevangeliet kap 8:12) Ljuset kan stå för trygghet i mörker, upplysning, kunskap och värme. Det stora Kristusljuset som tänds i koret vid gudstjänst har symbolen A och Ω. Det är första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet och påminner om att Gud är både början och slut och omfattar hela alltet.

Vid dopet får dopbarnet också ett ljus en konkret och påminnande symbol för Jesus löfte att vara med oss alla dagar. XP kallas för Kristusmonogrammet och symbolen är de två grekiska bokstäverna X (ch) och P(r) som flätas samman. Det är de två första bokstäverna i den grekiska formen av Kristus, Christos.

 


Referenslitteratur:

https://www.svenskakyrkan.se/dop
Hanna Enefalk, Svenskarna och deras kyrkor, Medströms förlag 2017
Kyrkans föremål – beskrivande lexikon, Göteborgs universitet 2015

Dopaltare i Gistad med Kristusljuset och funten av kolmårdsmarmor.

Foto: Maria Bergendahl

Dopljus i ljusstake av rejmyreglas

Foto: Maria Bergendahl