I Östra Skrukeby kyrkas södra vapenhus kan man se en kalkstensplatta, som någon för cirka tusen år sedan lät hugga till och förse med tjusiga drakslingor och runor. Stenen är inte en runsten i egentlig mening; den har alltså inte stått upprest någonstans. I stället har vi att göra med en gravhäll, som tillsammans med fler sådana har ingått i ett minnesmonument ovanpå graven för en person i någon av Åkerbos första generationer kristna.
Gravhällen i Östra Skrukeby kyrka, som bland runvetare benämns Ög 220, är en lockhäll, vilket innebär att den legat överst på monumentet, som ett lock. Den bär slingriga, drakliknande rundjur med huvudena sedda i profil och med tunnare ormar kring sig. Detta formspråk är en variant av s.k. Urnesstil, som även är mycket vanlig på sena vikingatida runstenar i framför allt landskapen kring Mälaren. Stilvarianten associeras främst med perioden 1060/70-1100. Runinskriften är placerad i rundjurens kroppar, utmed hällens sidor.
Det första steget vid analysen av en runinskrift är att göra en translitterering, vilket innebär att man ersätter varje runa med den bokstav som motsvarar dess grundlljud, ljudet i runnamnet. Därmed fastställs runornas identiteter. För denna inskrift blir resultatet följande:
: suen : auk : iki : letu : kiarua : kumbl : eftR : : uibiora : fnþur : sia : koþna : kuþ : hnlbi snlu : hnas : uel :
Med e avses här i-runor som på mitten försetts med en liten grop, vilket meddelar att de inte representerar i-ljud utan i stället står för e, æ eller æi.
Eftersom den vikingatida runraden bara hade 16 tecken, medan språkljuden var betydligt fler, användes många av runorna för flera likartade ljud, till exempel användes k-runan även för g-ljudet och u-runan även för bland annat v, y och ø. Det gör att en del runföljder kan tolkas på mer än ett sätt, men sammanhanget brukar klargöra vilken tolkning som är den aktuella. I nästa steg, normalisering, fastställs vilka av fornspråkets ord runföljderna representerar:
Svæinn ok Ingi letu gærva kumbl æftiR Vibiorn, faður sinn goðan. Guð hialpi salu hans vel!
Bokstaven ð återger här det tonande läspljudet, som th representerar i engelskans this. Medan r står för det r-ljud vi har i rikssvenskan idag, representerar versalen R ett annat r-ljud, som fanns i språket vid denna tid, men som senare sammanföll med r.
I denna inskrifts andra hälft har ristaren råkat hugga alla a- och n-runor spegelvänt, vilket gett a-runorna n-runeform och n-runorna formen av a-runor. Det förklarar stavningar som fnþur för faður och koþna för goðan.
Till sist återstår att översätta runsvenskan till modernt språk. På nusvenska blir innehållet i denna inskrift: ”Sven och Inge lät göra minnesmärket efter Vibjörn, sin gode fader. Gud hjälpe hans själ väl!”.
Gravhällen hittades 1888, sprucken i tre delar, som valvsten över kyrkans södra ingång. Fyndet tyder på att det har funnits någon form av kyrka här också före den äldsta medeltida stenkyrkan, som uppfördes omkring 1150.
Text: Anders Lavas
Källor:
• Brate, Erik; 1911-1918: Östergötlands runinskrifter; Almqvist & Wiksell; Stockholm (Serie: Sveriges runinskrifter (Band 2))
• Eriksson, Jan; 2012; Östra Skrukeby kyrka; Linköpings stifts kyrkobeskrivningskommitté; Linköping (Serie: Linköpings stifts kyrkor)
• Gräslund, Anne-Sofie; 1990; Runstenar -- om ornamentik och datering; Tor 23; Uppsala.
• Gräslund, Anne-Sofie; 1992; Runstenar -- om ornamentik och datering 2; Tor 24; Uppsala.
• Samnordisk runtextdatabas, Rundata 2.5: http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm
