Runstenen i Askeby

Vid torpet Vadet på Lilla Grebys marker, öster om Askeby kyrka, står en runsten av gnejs med en nött men intressant inskrift. Denna inskrift har bland runvetare beteckningen Ög 10. Det är något osäkert vad som varit stenens exakta placering i området från början, men klart är att den hör hemma vid det vad som funnits här och som torpet har fått sitt namn ifrån.

Stenen har legat kullfallen i omgångar genom seklerna, men idag står den rest strax norr om nuvarande landsväg mellan Askeby och Örtomta. Numera korsar man här bara en mindre bäck, men, som Brate (1911-1918) påpekat, antyder torpnamnet att ett större vattendrag en gång flutit fram på platsen.

Hedrade genom brobygge
Vid platsen finns spår av en forntida väg, som utnyttjat möjligheten att passera vattendraget här. Vägen visar sig som en sorts dikesbildning, hålväg, som är resultatet av fötters och hovars slitage på marken. Men under en period i det förgångna kan det också ha funnits möjlighet att ta sig över vattendraget på en bro. Runstenen nämner nämligen byggandet av en sådan.

Förutom att resa runstenar över sina bortgångna anhöriga kunde man på vikingatiden även hedra dem genom brobyggen och detta är en sten, den enda i Åkerbo, som omtalar ett sådant bygge. Andra runstenar som nämner byggandet av broar finns i våra trakter bland annat i Kullerstad och Sjögestad. Skälet till att somliga i samband med anhörigas bortgång byggde broar, menas ha varit att det uppfattades som en kristlig god gärning, då man därigenom underlättade för vägfarande.

Speciellt utformade slingor
Ristningen på denna sten har lite speciell utformning. Runorna finns i två slingor med formen av uppochnedvända U:n. Slingorna ligger direkt intill varandra med en gemensam begränsningslinje. Erik Brate (1911-1918) uppfattade att det även fanns runor på utrymmet innanför den innersta av dessa två slingor, men senare undersökare inte velat instämma i detta och i föreslagit att de linjer som syns där i stället varit ristade som ornament. Avsaknaden av andra ornamentala inslag på själva skriftbanden, t.ex. ormhuvud, tyder på en tillkomst under decennierna omkring år 1000. En annan faktor som kan stödja en sådan relativt tidig datering är den totala avsaknaden av s.k. ”stungna” runor, dvs. runor som fått sitt ljudvärde närmare preciserat med hjälp av en liten prick (grop).

Enligt den nyare tolkning av inskriften, som Runverket ställer sig bakom idag och som man hittar i Samnordisk runtextdatabas, skall man börja med den innersta av de två U-slingorna och därefter läsa den yttre. Denna tolkning uppfattar inte strecken på ristningens innersta yta som runor.
Vid analysen av en runinskrift börjar man med att fastställa vilka runor det är frågan om och göra en translitterering, vilket innebär att man ersätter varje runa med den bokstav som motsvarar dess grundljud, ljudet i runnamnet. Enligt den nyare tolkningen bör inskriften translittereras: 

...--- : auk kair--- litu : kiara : brou : þasi ... 
...-- litu risa stin : þisa : aifR s:kar/s:karf| |f-ita : sin kuþan

Bindestreck markerar runor som finns där men som är för skadade för att kunna identifieras. Vid snedstrecket återges två läsningsalternativ. Det två lodstrecken anger att en runa ska dubbelläsas, vilket i det här fallet innebär att de f som står på varsin sida om lodstrecken är en och samma runa, som står både för det ena ordets (Skarf) sista ljud och det därpå följande ordets (frænda) första ljud. En lite udda detalj i den här inskriften är att ristaren satt det kolonformade ordskillnadstecknet mellan æftiR (aifR) och Skær/Skarf (skar/skarf ) ett steg för sent, på höger sida om s:et. 

Nästa steg är att komma fram till vilka runsvenska ord runorna representerar, något som kan kräva en del eftertanke, eftersom många av vikingatidens runor användes för flera språkljud med gemensamma nämnare. De ord som denna stens ristare avsett bedöms vara:

... ok GæiR... letu giæra bro þasi ... ... letu ræisa stæin þennsa æftiR Skær/Skarf, f[r]ænda sinn goðan.

Bokstäverna þ och ð representerar här tonlöst respektive tonande läspljud, som th i engelskans thing respektive this. Man skiljer också mellan r, som står för det r-ljud vi har i rikssvenskan idag, och R, som står för ett annat r-ljud, som fanns i språket vid denna tid, men som senare sammanföll med r.

Till sist skall detta översättas till det språk vi har idag. På nusvenska blir det:

”… och Ger… lät göra denna bro … … lät resa denna sten efter Skär/Skarv, sin gode frände.”

Erik Brate (1911-1918) ansåg i stället att den yttre U-slingan skulle läsas först, därefter den inre, och till sist skulle man enligt honom läsa de runor han tyckte sig se på stenens mittyta, innanför U-slingorna. Han vågade även föreslå ytterligare ett antal runor, som den nyare läsningen inte räknar som något läsligt. Han medgav emellertid att många av dem var osäkra. I översättning löd hans tolkning:

”N. N. (och Floke) läto resa denna sten efter Skär, sin (frände) god. N. N. och Gerlög läto göra denna bro, som ligger i ån.”

Den sista satsen skulle enligt honom representeras av runorna is i aini likr + på den innersta ytan, av vilka dock ingen var ”höjd öfver allt tvivel”.

Denna sten ger oss ingen direkt indikation på kristendom, såvida inte brobygget i sig ska betraktas som det. Om det lilla kors (+) som Brate såg på den innersta ytan, och som han uppfattade som avslutningstecken, faktiskt finns där, men inga linjer på denna yta är runor, är det kanske möjligt att också det är en markör för kristendom.

Text: Anders Lavas

Källor
• Brate, Erik; 1911-1918; Östergötlands runinskrifter; Almqvist & Wiksell; Stockholm (Serie: Sveriges runinskrifter (Band 2))
• Fornminnesregistret via Riksantikvarieämbetets webbplats: http://www.raa.se/hitta-information/fornsok-fmis/
• Gräslund, Anne-Sofie; 1990; Runstenar -- om ornamentik och datering; Tor 23; Uppsala.
• Gräslund, Anne-Sofie; 1992; Runstenar -- om ornamentik och datering 2; Tor 24; Uppsala.
• Samnordisk runtextdatabas, Rundata 2.5 (2008): http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm