Runstenen i kyrkogårdsmuren

Vid 1829 års inventering i Törnevalla kyrka observerade man tre runstenar. En av dem är den som idag står på Reva gravfält, på andra sidan landsvägen och järnvägen, en annan den som står på ”prästgårdsgärdet”, väster om kyrkogården. Den tredje runstenen fann man bara delar av. Ett stycke låg i kyrkogårdsmuren, det andra fanns ”i trappan till Socknens byggning vid Comministerbostället invid Kyrkan”. Senare försvann båda dessa stycken, men det som låg i muren hittats på nytt 1961. Det ligger även idag i muren, på kyrkogårdens västra sida, nu med ristningen synlig. Denna runsten har bland runvetare beteckningen Ög 222. 

Tack vare en teckning av J H Wallman från början av 1800-talet vet vi också hur mer av runstenen såg ut och vi ser att fragmentet i muren varit dess övre vänstra hörn. På Wallmans bild saknas bara den nedersta delen av ristningen. Från teckningen kan vi göra följande läsning: 

…in : sati : stin : þana : eftiR : farþakn …

Härav är n : þana : e det avsnitt som finns på det bevarade fragmentet. Detta var s.k. translitterering, ett ersättande av varje runa med den bokstav som står för dess grundljud, ljudet i runnamnet. Om runformerna kan anmärkas att s har en speciell form som kallas stol-s.

Många av vikingatidens runor användes förutom för grundljudet även för likartade ljud, som saknade egna runor. En mer ”modern” stavning av de runsvenska ord ristaren tros ha avsett, en normalisering, lyder:

[Sv]æinn/[St]æinn satti stæin þenna æftiR Farþegn…

Av resarens namn har vi bara slutet, runorna in. Svæinn och Stæinn är således bara statistiskt sannolika gissningar om vilket namnet varit, baserade på dess slut. Det är anledningen till att dessa namns första bokstäver står inom hakparenteser ovan. Bokstaven þ står för tonlöst läspljud, som th i engelskans thing. Versalt R representerar ett speciellt r-ljud som fanns i språket vid denna tid, parallellt med det r (tungspets-r) vi har idag, med vilket det senare sammanföll. Översatt till modern svenska blir innehållet i denna runinskrift:

”Sven/Sten satte denna sten efter Fartegn…”

Innanför runslingan, som tycks ha haft en enkel utformning, syns på Wallmans teckning ett kors, så stenens resare ville visa att han och Fartegn var kristna. Kanske var ett syfte med stenen att andra kristna skulle be för Fartegn. Det är fullt möjligt att det på platsen där Törnevalla kyrka ligger fanns en viktig kristen samlingsplats redan på vikingatiden, även om mer konkreta spår av en så gammal kyrka saknas.

Ög 222 är sannolikt från 1000-talet, då de flesta runstenarna restes.

Text: Anders Lavas

Källor:
• Brate, Erik 1911-1918; Östergötlands runinskrifter; Almqvist & Wiksell; Stockholm (Serie: Sveriges runinskrifter (Band 2))
• Jansson, Sven B F 1961; Törnevalla kyrkas runstenar, ur Meddelanden 1960-1961 från Östergötlands och Linköpings stads museum (sid. 219-234); AB Östgöta Correspondenten; Linköping
• Samnordisk runtextdatabas, Rundata 2.5 (2008): http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm