Vid ett åkerhörn i Lundby i Lillkyrka socken, en dryg kilometer ostnordost om kyrkan, står en vikingatida runsten av granit, som bland runvetare har beteckningen Ög 219. Den är relativt välbevarad men har en skada på några runor i inskriftens början. Stenen låg kullfallen under första halvan av 1800-talet, men restes igen 1853, på bekostnad av kyrkoherde Wiede. Den är en av tre runstenar i Åkerbo församling, som inte använts som byggmaterial i någon kyrka eller kyrkogårdsmur. Den har status som fast fornlämning, vilket bland annat innebär att den bedöms stå på ursprunglig plats.
Runorna är ristade i en slinga som saknar ornamentala inslag, såsom ormhuvud eller krusiduller. Det tyder på att decennierna kring 1000-talets början är en sannolik tillkomsttid. Ovanför slingan, på den ristade ytans topp, finns ett kors, genom vilket man velat markera att man var kristna.
Inskriften lyder i translittererad form, dvs. om man ersätter varje runa med den bokstav som står för dess grundljud, ljudet i runnamnet:
a(u)(k)(a)utr : risþi : stin : þansi : RftiR : sikfus : mnk * sia *
Parenteser runt en bokstav betyder här att den aktuella runan är skadad men med viss säkerhet låter sig identifieras.
Dessa runföljder bedöms representera följande runsvenska ord:
Øygautr/Auðgautr ræisþi stæin þannsi æftiR Sigfus, mag sinn.
Bokstäverna þ och ð representerar här tonlöst respektive tonande läspljud, som th i engelskans thing respektive this. Man skiljer också mellan r, som står för det r-ljud vi har i rikssvenskan idag, och R, som står för ett annat r-ljud, som fanns i språket vid denna tid, men som senare sammanföll med r.
Vi kan nu konstatera ett antal udda stavningar. mnk och sia för mag och sinn beror på att ristaren i dessa ord har råkat spegelvända n- och a-runorna, som då får varandras former. I RftiR för æftiR ser vi initialt ett exempel på att R-runan används för vokal i stället för R-ljud, vilket möter oss här och där i det vikingatida runmaterialet. Runans namn var yR och i första hand är den läpprundade vokalen y det ljud den då brukar få representera. Att använda runan för ljudet æ, som saknar läpprundning, verkar i förstone udda. Vi möter emellertid ordet æftiR också med stavningar som uftiR,yftiR (med ”stungen” (prickmarkerad) u-runa) och oftiR i en inte obetydlig andel vikingatida inskrifter, vilket har fått en del forskare, bland annat Henrik Williams (1990), att anta att ordet även haft en uttalsvariant med ø ([øftiR]) eller annan rundad vokal. Om det stämmer blir även stavningen med R i början begriplig. Översatt till nusvenska blir meddelandet på denna sten:
”Ögöt/Ödgöt reste denna sten efter Sigfus, sin måg (svärfar, svåger, svärson).”
Text: Anders Lavas
Källor:
• Brate, Erik; 1911-1918; Östergötlands runinskrifter; Almqvist & Wiksell; Stockholm (Serie: Sveriges runinskrifter (Band 2))
• Fornminnesregistret via Rikantikvarieämbetets webbplats: http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html
• Samnordisk runtextdatabas, Rundata 2.5 (2008): http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm
• Williams, Henrik; 1990; Åsrunan – Användning och ljudvärde i runsvenska steninskrifter; Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet; Uppsala (Serie Runrön (skrift nr 3)
.jpg?DoProcessing=&w=550)