Vid Stratomta strax öster om Linghem (Törnevalla socken), nära vägen mot Askeby, står en vacker vikingatida runsten av gnejs med runor på tre sidor och en bild av ett skepp. Den står på en liten höjd, i parkmark intill Stratomta postgård. Detta är en av tre runstenar i Åkerbo församling som inte påträffats som byggmaterial i någon kyrka eller kyrkogårdsmur, och den förmodas stå på ursprunglig plats.
Slingan på framsidan saknar djurkroppsinslag, men ändarna är hopflätade med varandra på ett lite konstnärligt sätt. Innanför denna slinga finns en bild av ett skepp med mast och segel samt två lite otydligt formade figurer. ”… måhända krigare med långa sköldar”, skriver Erik Brate (1911-1918, sid 209). Genom den runsten som påträffades i Törnevalla kyrka 1960, och som idag står rest vid tornet där, har vi emellertid fått reda på att det sannolikt fanns handelsgillen i nuvarande Törnevalla socken för tusen år sedan.
Skeppet kan således, i liket med skeppet på stenen vid kyrkan, ha varit ett handelsskepp, även om jag måste medge att Stratomtastenens figurer ser ut att hålla i sköldar. De två skeppsbilderna är för övrigt av ganska olika karaktär, där Stratomtastenens skepp ger ett mer enkelt och ”primitivt” intryck. På baksidan är runslingan utformad som en orm, vars huvud ses ovanifrån. Denna stil förknippas främst med perioden från ca 1010 till ca 1050. Överst på denna sida syns ett kors, som visar att personerna bakom stenen var kristna. De runor som finns på stenens ena kantsida, och som ska läsas allra sist, står ristade fritt, utan begränsningslinjer. Det ordet har uppenbarligen inte fått plats på stenens baksida. Framsidans sista runa har även den fått stå slinglöst.
Runinskriften lyder i translittererad form, vilket innebär att varje runa ersätts med den bokstav som motsvarar dess grundljud, ljudet i runnamnet:
Framsida: : estriþ : ausualti : aukmuntr : þau : litu : rais:a.
Baksida: : stain : þansi : aftiR : halftan : faþur : sin : auk : astriþ : at : bunta : sin :
Kantsida: : kuþan :
Många av vikingatidens runor kunde representera flera olika ljud med gemensamma nämnare. I nästa steg skall man avgöra vilka runsvenska ord (och därmed ljud) ristaren velat återge, och skriva ut dem på ett standardiserat sätt, som bättre avspeglar uttalet:
Æstrið, Asvaldi, Augmundr, þau letu ræisa stæin þannsi æftiR Halfdan, faður sinn, ok Æstrið at bonda sinn goðan.
Bokstäverna þ och ð återger här tonlöst respektive tonande läspljud, de ljud som th representerar i engelskans thing respektive this. Medan r står för det r-ljud vi har i rikssvenskan idag, representerar versalen R ett annat r-ljud, som fanns i språket vid denna tid, men som senare sammanföll med r. Detta blir i översättning till modern svenska:
”Ästrid, Osvalde, Augmund, de lät resa denna sten efter Halvdan, sin fader, och Ästrid efter sin gode make.”
Halvdan tycks ha haft både en dotter och en hustru som med namnet Ästrid. Kanske bör man dock inte utesluta att Ästrid redan första gången namnet nämns syftar på makan, men att hennes relation till Halvdan inte preciseras förrän efter sönernas.
Text: Anders Lavas
Källor
• Samnordisk runtextdatabas, Rundata 2.5 (2008): http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm
• Brate, Erik; 1911-1918; Östergötlands runinskrifter; Almqvist & Wiksell; Stockholm (Serie: Sveriges runinskrifter (Band 2))
• Gräslund, Anne-Sofie; 1990; Runstenar -- om ornamentik och datering; Tor 23; Uppsala.
• Gräslund, Anne-Sofie; 1992; Runstenar -- om ornamentik och datering 2; Tor 24; Uppsala.
