Min farmor, Britta, dog i allahelgonatid för fem år sedan och jag fick överta hennes album. Sedan dess har de stått i min källare utan att jag har brytt mig särskilt mycket om dem.
När jag öppnat dem har livet slagit emot mig och mina förmödrar har tagit form. Min farmors alla åldrar finns plötsligt där och jag anar konturerna av min farfars mamma Anna och mormor Albertina. Vykorten som skickats och mottagits och som min farmor tagit vara på när först Albertina och sedan Anna avlidit.
Jag har inte mött någon av dem. Albertina har varit död i 52 år nu men varje morgon när jag går ut i köket möter jag hennes och maken Oskars blick.
Jag blir överväldigad när konturerna av Anna och Albertina blir så levande. Hur ska jag lyckas förhålla mig till två människor som jag är en del av, som jag aldrig har mött och vars historia jag aldrig kommer att känna? Vykorten är trots allt bara ett brottstycke av liven de levt.
En solig dag sätter jag mig i bilen och kör till kyrkogården i Gistad. Det blåser, solen skiner och jag börjar leta. Annas grav hittar jag fort, hon är begravd tillsammans med sin make Evert. Albertinas gravsten är svårare att hitta. Jag hinner runt hela kyrkogården innan jag till slut hittar den, mitt emot Annas och Everts gravsten!
Jag passerar minneslunden där min morfar finns sedan förra sommaren och gravstenen som markerar graven där hans föräldrar, Olga och John, ligger begravda.
När jag hittar Albertinas grav slår jag mig ner framför den och sitter där. Länge. Bakom ryggen kan jag nästan känna Annas grav. Albertina är begravd med sin make och deras son, David.
Mitt liv börjar där, med Albertina och Oskar, med Anna och Evert, med Olga och John. Det börjar där med deras arbete, med deras liv i trakterna kring Gistad kyrka, i Lövsätter, Hagalund och Markeby. Jag hör ihop med dem, tänker jag där jag sitter.
Gistad kyrka och kyrkogård är min hembygd. Inte för att jag är döpt där, för det är jag. Inte för att jag är där nu, nej det är min hembygd för att de finns där och för att jag hör ihop med dem. För att mitt livs historia är en konsekvens av deras livs historia.
Det är när jag sitter där, i gräset, och stirrar på Albertinas och Oskars gravsten som jag på riktigt, i min kropp förstår den där strofen i psalmen Härlig är jorden ”…släkten följa släktens gång”.
Det är tryggt och överväldigande, trots att de varit döda länge känns det som om de finns där på kyrkogården, de blir människor för mig, människor som jag kan sörja och älska, människor som gått före och som jag vill minnas. Människor som format mig, gjort mig till den jag är och gjutit sin urgamla kvinnokraft i mig. Framför Albertinas grav är jag hemma.
Emelie Hjerth