Redan nu vill jag passa på att tacka alla som på olika sätt varit inblandade: kyrkoherde Ulf Hjertman, naturligtvis, liksom hela den ledningsgrupp som vi mött. Jag vill tacka kyrkorådet, lett av ordförande Lars Linde, all personal och alla ideella, unga och gamla, som bjudit på sig själva i goda samtal. Jag vill tacka de välskötta kyrkornas vaktmästare, liksom kyrkvärdar och andra engagerade som mötte upp i kyrkorna vi besökte och som vittnat om sin kärlek till sockenkyrkan.
Ett särskilt tack också för de kunniga och engagerade guidningarna vi fått och ännu ett särskilt tack också till Maria Bergendahl och Tommy Fransson, för ett kyrkopedagogiskt andrum i Lillkyrka. Jag vill tacka för alla som fixat och ordnat med det ätbara, allt från hjärtformade smörgåsar till vegetariskt dipp. Inte minst vill jag tacka alla som slöt upp på minglet i onsdags kväll och deltog i en härlig mässa och ett värmande och kreativt samtal. De var särskilt roligt att möta alla ungdomar och känna er energi och ert engagemang.
Självklart är jag också glad för allt arbete som visitationsgruppen lagt ned. Här riktar jag mitt tack till kontraktsprost Maria Åkerström och till stiftsadjunkterna Carina Sundberg, Stefan Ahlm och Per Ingvarsson.
1. Visitationen i korthet
Det var några intensiva dagar i veckan. Vi bad, firade mässa och fick guidning i flera av kyrkorna. Vilka pärlor ni har i er församling! I samtalet med ledningsgruppen, både under onsdagen och torsdagen, har vi arbetat med kraftsamlingsområdena: relation och identitet, gudstjänstutveckling och kyrkans och skolans relation i närsamhället. Vi har samtalat med personalen i smågrupper och fått värdefulla perspektiv på helhet och delar. Viktigt var också mötet med kyrkorådet, och jag blev både glad och imponerad av engagemanget och uppslagsrikedomen i det samtalet. Minglet på onsdagskvällen gav ett utrymme för vittnesbörd om vad som är levande i församlingens verksamhet. Det tror jag är ett samtal som varje församling behöver föra gång på gång. Var växer det, var anar vi Andens verkningar? Samtalet med representanter för skolan, vid mötet i Bankekinds församlingshem, gav upphov till många tankar. Vid luncherna, liksom vid kvällsminglet, stack en sak ut särskilt, den vegetariska profilen. FN:s klimatpanel har uppmanat världen att minska sin köttkonsumtion med hälften, så det ligger goda poänger i att vi med jämna mellanrum utmanar oss själva. Föredömligt, tycker jag. Och dessutom sällsynt gott!
Detta är inte allt vi gjort, men jag ville ändå göra en liten sammanfattning för att fler än vi som varit med hela tiden skulle få en liten inblick i visitationens olika delar. Dessutom har ett förarbete gjorts av kontraktsprosten när det gäller inventarier och byggnader. En visitation innehåller många delar.
2. De tre grundrelationerna
Ofta börjar vi föra våra resonemang om kyrka och församling i organisationen, men jag skulle vilja ta fasta på något helt annat, nämligen frågan om det goda livet. Den djupaste poängen med en församling är ju inte att vara en organisation som gör ett jobb utan att människor sluter sig samman för att hjälpas åt att leva ett liv där Gud, medmänniskan och jag själv får plats. Då måste vi börja just i livet. Det finns en sorts övning, som ni kanske gjort i ert konfirmandarbete, där man ställer frågor av typen Vad är det viktigaste i livet? Ibland har frågan mer utmanande former, till exempel: Vad skulle du vara mest tacksam för den dag då det är dags att dö? Svaren är förunderligt lika, och ni anar nog vad det handlar om: relationer. Det finns nog inget som människor bedömer så samfällt lika som just relationernas enorma betydelse för det goda livet.
Vid ett tillfälle fick Jesus frågan om vilket som är det främsta budet i lagen. Det är lätt att se att detta är samma fråga som konfirmandfrågan: vad är det viktigaste i tillvaron, eller vad är grunden för ett gott liv? Jesus svarade med det dubbla kärleksbudet: du ska älska Gud över allting och din medmänniska som dig själv (Matt 22:37-40). Han gav alltså samma svar som var och varannan människa än i dag ger om det goda livets grund. Människan svarar: relationer. Jesus svarar: relationer. Men om man skrapar på det dubbla kärleksbudet så är det lätt att se att budet inte bara är dubbelt; det är tredubbelt: du ska älska Gud över allting och medmänniskan som dig själv. Älska Gud, älska medmänniskan och älska sig själv. Livet har tre grundrelationer: relationen till Gud, relationen till medmänniskan och min relation till mig själv. Det här innebär att den kristna trons kärna i grunden är bekant för människan, och i kyrkans mest centrala budskap har vi därför en bundsförvant och vän i varenda människa. Alla har på något sätt relationer till andra människor. Alla har ett förhållande till sitt eget inre, och om vi tror att alla människor är skapade av Gud, så innebär det att alla har en relation till Gud och också något att berätta om Gud. Alla, utan undantag. Varför skulle annars säkert 85% i denna bygd vara döpta, 74% vara kyrkotillhöriga och enligt statistiken en hög procent vara bedjare. Bönen i det tysta är vår största folkrörelse, vill jag påstå. Det är lätt att förväxla det andliga livet med gudstjänststatistiken, men det finns massor av människor som ber för sina barn, för sina föräldrar, för sina liv. Kyrka och folk står varandra närmare än vad som ofta syns i statistiken. För mig är det därför helt avgörande för kristen tro i dagens samhälle att vi börjar tänka församling just i relationerna. Här har kyrkan dessutom något väsentligt att tillföra. Jesus pekade ju inte bara på den mellanmänskliga relationen utan på tre grundrelationer: relationen till Gud, till medmänniskan och till mig själv. Kyrkan är nära nog det enda sammanhanget i samhället där vi kan tydliggöra hur nära förbundna med varandra dessa relationer faktiskt är. Om inte vi ser till att hålla samman relationerna och hjälper människor att ta plats i dem så kommer ingen annan att göra det. Att vi möts har en nyckelbetydelse. Att vi ber har en nyckelbetydelse. Att vi vågar ta kontakt med våra egna inre liv har nyckelbetydelse. Tre grundrelationer. Jag hör hos er en längtan efter allt detta. Bevara längtan och sök i den riktningen. Om vi ser det så här, så är det inte så konstigt att frågan om goda församlingar ofta formuleras som en fråga efter levande församlingar. Frågan om goda gudstjänster formuleras ofta som en fråga om levande gudstjänster. Mitt valspråk, Levande tillsammans med Kristus, är mitt sätt att uttrycka det, och att verka för levande församlingar är stiftsorganisationens vision. Levande i våra mellanmänskliga möten, i våra organisationsmodeller, i våra gudstjänster. Och smaken av liv känner vi när vi möter den. Men vi behöver vattna de plantor som gror, och då måste vi fästa mycket av vår uppmärksamhet på var det lever redan nu.
3. Livsmöjligheter
Här i Åkerbo församling tror jag ni har rika möjligheter till detta. Under kvällen i S:t Martin hördes många vittnesbörd om sammanhang av liv i församlingen. Jag använde då bilden av plommonträdet, där själva poängen är att vi väntar och ser var plommonen kommer innan vi börjar sätta stöttor under grenarna. Kanske behöver vi göra likadant i kyrkan: ta ett steg tillbaka och se var livet spirar innan vi börjar organisera och administrera. Andligt liv är just liv, och det följer inte några regelböcker. Anden blåser vart den vill – men vi kan se var trädkronorna böjer sig, för att anknyta till Jesu egen bildvärld. Inte minst i BEAT-kvällarna, som jag tidigare fått möjlighet att besöka, kan man se just hur församlingen har stöttat något som har egen växtkraft. Jag tror att det är ett gott sätt att verka. Om man ska uttrycka detta lite mer ”organisationstillvänt” så handlar det om att i varje beslut söka den lösning som gynnar att de tre grundrelationerna får plats att leva. Och då handlar det om det lokala sammanhanget, stort eller litet: att vi möter Gud, att vi möter varandra, att vi får möjlighet att möta oss själva. I varje beslutssituation har vi alltså möjligheten att stanna upp och reflektera: hur gör vi för att det sammanhang vi är inblandat i ska få vara öppet och relationsrikt? Det spelar ingen roll om vi talar gruppverksamhet, gudstjänst, budgetteknik, ledarskap eller visitationer. Låt inte arbetets former begränsa relationerna utan låt de tre grundrelationerna styra formerna: öppenhet för varandra, för Gud och för det egna hjärtats djup.
3.1 Befolkningsstruktur, församlingsstruktur och församlingsliv Befolkningsstrukturen i församlingen innebär en utmaning, inte minst eftersom det i hög grad handlar om en befolkningsförändring, där yngre flyttar in och där balansen mellan medlemmar och icke-medlemmar förändras. Ni ligger fortfarande över riksgenomsnittet i medlemstal, men inflyttningstrenden trycker på åt annat håll.
Som kyrka har vi enastående möjligheter att ta en aktiv roll i relationsbygget i det lokala sammanhanget, eftersom ingen annan än kyrkan har sådan lokal närvaro. Just i det lokala och i det lilla finns en viktig del av kyrkans framtid, tror jag. Här i Åkerbo har jag sett och hört en genuin nyfikenhet på andra människor, en längtan efter att församlingen ska lära känna människor utanför de vanliga församlingsramarna. Här tror jag ni ligger i framkant på ett lite ovanligt sätt, för detta är ett förhållningssätt som är delvis annorlunda mot det jag hört på andra håll. Ofta önskar man att människor ska lära känna kyrkan. Sällan har jag hört församlingsanställda så tydligt säga det omvända, att församlingen vill lära känna människorna, som här.
Jag tror att det är ett i allra högsta grad fruktbart sätt att tänka relation i en modern kyrka. Gud har skapat alla människor, inte bara kyrkobesökarna. Där ute finns en massa människor med erfarenhet av livet och av Gud. Vad har de att berätta om andliga ting? Och längtan finns. Kyrkoherden sa vid något tillfälle att bara vi sätter igång en verksamhet så kommer det folk. Vilken utmaning! Ibland säger man att kyrkan har ont om pengar eftersom folk går ur kyrkan. Det är ett sätt att se det på. Men ett precis lika relevant sätt att resonera är att efterfrågan på det församlingen har att erbjuda är så stor att resurserna inte räcker till. Det må vara samma budgetproblem, men det är ett mer uppmuntrande sätt att tänka. Vi är efterfrågade.
Församlingen är ju, som ni själva sagt, en lite udda konstruktion utan självklart centrum och med så väldigt många kyrkor och så många olikartade områden. Själva begreppet Åkerbo finns ju, om jag förstått det rätt, egentligen bara i den kyrkliga organisationen. I er församling har ni olika typer av bebyggelse och olika befolkningsprofiler. Detta kan skapa en illusion av konflikt mellan tätort och landsbygd, men den konflikten tror jag man ska undvika att bejaka. Då kommer livet att bli en strid om resurser, och det leder inte till något gott. Man behöver tänka på ett annat sätt, att varje sammanhang har sina goda förutsättningar. Och det måste få se olika ut. Socknarna är tillgångar, tätorterna likaså, men alla har olika förutsättningar. Vi behöver hitta den lokala platsens egna positiva krafter och utveckla dem. Ett ”vi” är alltid lokalt, och en gemenskap är alltid knuten till en plats. Det finns helt enkelt inget rätt-eller-fel svar på frågan om man ska ha den eller den organisationen av församlingsverksamheten, om man ska två eller tre eller tio gudstjänster på söndag. Men vi kan fråga om hur förutsättningarna för liv ser ut. Var kliver människor fram och vill ta ansvar, be och dela liv?
Det är inte heller farligt att låta en kyrka vila några år. Och vi behöver inte heller vara rädda för att starta upp en kyrka som legat i träda några år. Båda delarna har skett många gånger förut i Svenska kyrkan. Vi räknar inte i kvartal som i samhället utan i sekler, och det kyrkliga livet på en given ort varierar över tid. Så har det alltid varit. Församlingens resurser blir då till för att stötta det som lever, inte att försöka skapa något som inte finns. Detta blir alltså en utmaning till varje sammanhang, vare sig det finns i tätort eller landsbygd: kliv fram och visa den kraft som finns hos människor som sluter sig samman. Det handlar inte om att det måste vara stort och spektakulärt. Liv kan ta sig uttryck i små former och sammanslutningar av få människor, men vi känner igen livet där vi möter det. I Svenska kyrkan tror jag att vi alltmer behöver vänta på att se hur de lokala initiativen växer innan resurserna fördelas, enligt principen om plommonträdet. Vi behöver nog vända lite på steken vad gäller personalens roll. Kyrkligt liv måste få vara just liv och växa underifrån. Liv kan man inte kommendera eller organisera fram uppifrån. I alla våra sammanhang, både i Åkerbo och i andra församlingar behöver de lokala gemenskaperna själva ta ansvar och fundera över hur just vårt andliga liv ska se ut i just vårt hörn av världen.
3.2 Kyrkorna och gudstjänsten
Jag vill med glädje lyfta fram de skatter ni har i era kyrkor som ju är eller kan vara en sorts relationscentra i bygden. Vid varje besök i kyrkorna har jag blivit så glad över deras skönhet och känslan i dem. Och vilken kärlek ni visar till kyrkorna både på lång sikt genom att hålla dem i gott skick och i nuet till exempel genom att hålla kyrkogårdarna välskötta. Jag bugar därför särskilt för er som arbetar med fastighets- och kyrkogårdsskötsel. Omsorg i detaljerna skapar en känsla av välkomnande. Jag vill tro att detta bygger något gott för framtiden. Det är med kyrkorna som med jordklotet: vi ärver dem inte av förfäderna. Vi lånar dem av våra barn. Jag hoppas också att ni kan hitta möjligheter att hålla kyrkorna öppna i ännu högre grad. Just kring kyrkorna finns möjligheter att skapa frivillig delaktighet för fler, och det finns redan många som stiger fram och tar ansvar. Bara som ett exempel: för att bygga ett levande böneliv i en kyrka räcker det att sju personer sluter sig samman och tar ansvar för en dag var i veckan. På morgonen går man dit, låser upp, ringer i kyrkklockan och ber en kort och enkel bön för församlingen och bygden. På kvällen går man tillbaka, ringer i klockan, ber och låser kyrkan. Vi gör detta inte för att ”dra folk”. Om någon mer vill komma är det väl trevligt, men det är inte därför vi ber. Vi ber för att vi är kyrka. Det är vårt liv. Ett böneliv byggt på den lilla gruppens ansvar ger alltså utfall i kanske sjuhundra bönestunder på ett år där kyrkklockans klang dragit in alla som bor och verkar där. Vad är egentligen litet och vad är egentligen stort i Guds rike? Möjligheterna är många: hur utvecklar vi bärarlagen som redan finns kring våra fina kyrkor? Hur arbetar vi både med kraftsamling kring somliga kyrkor och ett lokalt engagemang kring de andra kyrkorna. Små bönegudstjänster på söndagen eller i veckan med ideell ledning tror jag kommer att komma alltmer i kyrkan. Jag väntar med spänning på vilken församling som ska ta ledartröjan där. Att vara en bedjande församling betyder inte att vara många. Det betyder, som Jesus säger, att två eller tre sluter sig samman och har med sig hela livet in i gudsgemenskapen. Kommer det fler är väl det trevligt, men det är inte det som är poängen med bönen. Poängen med bönen är att alla relationerna får rum. Det viktiga är därför inte att vara många utan att vara sanna. Våga vara få. Gudstjänsten kan vara väl så levande med tre personer som med trettio eller trehundra. Vi fyller sällan kyrkorna med människor, så ser verkligheten ut, men två eller tre personer kan lätt fylla en kyrka med bön.
3.3 Styrning och ledning
När det gäller styrning och ledning så har vi haft goda möten i olika konstellationer. Jag åkte hem glad i onsdags kväll över att ni både har ett så engagerat kyrkoråd och en kyrkoherde som både vill och vågar handla. Det är värt allt stöd och all uppmuntran. Fungerande lednings- och styrelsearbete är ovärderligt när vi lotsar in kyrkan i en förändringens tid.
Just eftersom kyrkan är i en förändringstid tror jag att ni behöver arbeta hårt med bilderna av vad det är att vara kyrka. Just detta har jag ibland upplevt varit lite spretigt i våra resonemang. Och så är det nog i hela Svenska kyrkan. Ta det som en utmaning. ”Bild-arbetet” bedömer jag ha högsta prioritet i vår kyrka just nu. Inte minst behöver vi det eftersom våra stora och lite fyrkantiga organisationer ger ganska statiska bilder av vad det är att vara församling och kyrka. Att tänka på kyrkan som en produktionsorganisation ger vissa uppslag till vad vi bör göra, men att tänka på kyrkan som ett pilgrimsfolk skapar förmodligen helt andra bilder. Vilka bilder vill vi styra efter i den kyrka som börjar synas vid horisonten? Ta kommandot över läget genom att ifrågasätta de gamla bilderna och bygga nytt. Jag rekommenderar gärna stiftets kyrkosynsmaterial som utgångspunkt för bild-arbetet och för att ta greppet om utvecklingsfrågorna.
3.4 Ungdomar
Under onsdagskvällens möte stack närvaron av alla unga församlingsengagerade vänner ut. I stiftet ser jag en ungdomsrörelse med potential att bli en urkraft i kyrkan. Vi har nästan var tredje 15-åring i våra församlingars liv. Vi har 600 ungdomar i stiftets ledarutbildning och då är alla de lokala ledarutbildningarna oräknade. Men vi behöver ta ett steg till: vad händer om vi lyckas riva fördämningarna mellan vuxenkyrka och ungdomskyrka? På samma sätt som vi försöker hålla samman de tre grundrelationerna behöver vi hålla samman generationerna i gränsöverskridande gemenskap och delade. Det är härligt med ett gott barn- och ungdomsarbete, men vi behöver spänna bågen ännu lite hårdare. Hur tänker vi kring barns och ungdomars plats i församlingens gemenskap? Vi har en egenhet i vårt samhälle som spridit sig till kyrkan, nämligen att sektorisera livet i väldigt hög grad. Tydligast syns det nog i att vi hela tiden delar upp oss mellan gamla och unga.
Jag såg det där på ett nästan lite tragiskt sätt när jag för några år sedan var inbjuden till att tala vid en dag för konfirmandledare och sedan vid en dag för ideella. Vid konfirmandledardagen talade jag inför en fullsatt sal av unga människor. Vid ideella-dagen talade jag inför en fullsatt sal av gamla. Just för att detta inträffade dagarna efter varandra blev det så tydligt. Våra församlingars verksamheter är uppbyggda så att de skiljer människor åt.
Ofta hör jag äldre församlingsaktiva säga: det vore så roligt om ungdomarna vore här. Och när jag träffar unga församlingsaktiva så hör jag dem ofta säga: det är så tråkigt att vi unga inte får vara med. Självklart ska vi fortsätta träffas i våra grupper, men det är något märkligt i detta att båda grupperna faktiskt vill gemenskap, men församlingslivets uppbyggnad tycks omöjliggöra det. Vi har en läxa att göra vad gäller det generationsöverskridande. Vi är duktiga på att bygga relationer, men vi begränsar dem oftast till våra åldersbaserade grupper. Detta gör att kyrkans verksamhet har ett antal inbyggda ”brott” där vi tappar bort folk. Varje gång barn behöver byta grupp så slutar några. När de unga till sist slutar i ungdomsgruppen så finns det inget att gå vidare i, i grupplinjen, och det här löser man inte genom att bygga fler grupper för unga vuxna, och äldre unga vuxna, och extremt äldre unga vuxna – och så vidare. Vi behöver skapa generationsöverskridande mötesplatser där alla möts, och som man har tillträde till redan från låga åldrar. När vi bygger vänskap i ett gränsöverskridande perspektiv så har vi hela tiden en helhet att vara kvar i. Vi måste lära oss att förvalta de ”relationsinvesteringar” vi har gjort. En sak till finns i detta, och det kuggar i ert samhällsengagemang. Kyrkan gör samhället en enorm tjänst genom att skapa sammanhållning över generationsgränserna, genom att skapa forum där unga får äldre förebilder och vänner, sammanhang där äldre lär sig att förstå ungdomskultur och nutid – och får vänner som kan hjälpa till när internetförbindelsen klappat ihop eller smartphonen beter sig obegripligt. Eller någon som man kan be tillsammans med när livet beter sig obegripligt. Vi behöver varandras olikhet. Vi behöver inte göra det krångligare än vad det är. Det enkla sättet att lära känna varandra är alltid att träffas och helt enkelt ha trevligt tillsammans. Gör något praktiskt, spela kubb, laga mat eller ha julpyssel eller vad som helst. När vi blivit vänner över gränserna så ger sig faktiskt ganska mycket av sig själv. Men vi måste ha någonstans där vi möts för att det ska bli möjligt.
4. Sju rörelser
Kyrkan i dag står i en av de absolut största förändringsprocesser som vi genomgått sedan kyrkan kom till Sverige. Kyrkan har alltid förändrats, och egentligen finns det bara en sak som är sann om vi säger Så har vi alltid gjort, och det är just att vi har alltid förändrats. Jag skulle vilja sammanfatta detta genom att beskriva de sju rörelser som jag ser på gång i Svenska kyrkan i allmänhet och kanske Linköpings stift i synnerhet. Tänkesättet finns presenterat i stiftets kyrkosynsmaterial – här i talet blir det lite komprimerat. De sju rörelserna handlar om saker som håller på att hända, utvecklingslinjer som oberoende av varandra dyker upp på många ställen i land och kyrka. Den första utvecklingslinjen, den första rörelsen, handlar om att se att människor som vi inte alltid ser i kyrkan faktiskt också är bärare av att vara kyrka. En stor majoritet av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan, och det är inte organisationen som är kyrka utan människorna. Men många har blivit så vana att betrakta organisationen som ”kyrkan” att man inte tänker på att det egna medlemskapet faktiskt gör att man själv är kyrka. Det är inte bara de anställda som är kyrka. Du är kyrka, i din vardag och i ditt liv. Det är faktiskt inte församlingsverksamheten som i första hand är ”kyrka” utan människors verk i liv och vardag. I vardagen gör vi det Gud satt oss till och medverkar till att bygga en god värld, och är därmed kyrka. Den första rörelsen är en utmaning till oss att mer tänka på människor som bärare av kyrka än som brukare av kyrkan. Församlingens uppgift är att väcka medvetandet och att rusta människor i detta. Från brukare till bärare. Vi behöver bygga en kyrka som mer och mer är bemyndigande, som vill att var och en av oss upplever sig som kyrkan och att människor utanför kyrkans traditionella ramar upptäcker att man är kyrka. I den drömmen vågar var och en, även utanför de traditionella gränserna, säga jag är kyrkan.
Den andra rörelsen handlar om en förändrad uppfattning om församlingen. Om vi i gammalt tänkande uppfattat församlingen som en produktionsorganisation med verksamhetsproduktion som huvudsyfte så går utvecklingen allt mer mot ett relationsinriktat tänkande: från verksamhetsproducent till gemenskap i liv.
Den tredje rörelsen handlar om hur vi ser på kompetens i kyrkan. Om vi tänker på församlingen som en verksamhetsproducent så blir det naturligt att det är utförarkompetens som premieras. Men tänker vi på församlingen som en gemenskap så är det först och främst som människor vi välkomnar också de anställda. De anställda producerar inte bara något som människor ska konsumera. Vi är alla människor i ett sammanhang där vi delar liv. I detta sammanhang har de anställda särskilda uppgifter och kompetenser och det ska vi vara mycket glada för. Men det är först och främst som människor vi möts. Den tredje rörelsen är rörelsen från utförarkompetens till mänsklig närvaro.
Den fjärde rörelsen handlar också om förändringen av synen på församlingen och därmed också i synen på de anställda. Med den växande idealitetsrörelsen, där ni ju med kraft vill ställa in er, så blir de anställda i högre grad möjliggörare än utförare. Det är tillsammans vi är kyrka och våra anställda behövs för att göra det möjligt, för att organisera och rusta. Men det är människorna i det breda perspektivet som är kyrka. Här ser vi en framväxande kyrka som inte längre bärs bara av sina anställda utan av människorna. När vi tänker gemensamt ansvarstagande ser vi hur nya sätt att vara kyrka växer fram. Idealitet bygger på att många gör lite, mer än att få gör mycket. Också detta är öppenhetens tecken.
Den femte rörelsen handlar om ledarskapet, och en rörelse från kontroll till förtroende. Vi är på väg att omskapas från en gammal reglementesstyrd statskyrka till en modern kyrka som styrs av sitt hjärta. Här tror jag att vi på många ställen har kommit ganska långt. Inte minst uppfattar jag ledarskapet som just sådant här i Åkerbo församling: förtroendefullt, bejakande och uppmuntrande.
Den sjätte rörelsen handlar om platsen för att vara kyrka. Vi har under ganska lång tid haft en församlingshemskultur i Svenska kyrkan. Vi har alltså dragit oss in i huset för att vara kyrka. Här finns det tydliga tecken på att vi vill byta perspektiv. Den sjätte rörelsen kallar jag ”från församlingshemmet till världen”. Det är världen vi är kyrka, genom att be och arbeta i de sammanhang där vi bor, arbetar och lever. Så hjälps vi åt att sträva mot gudsrikesvisionen. Ju tydligare vi blir i detta desto mer behöver vi dock våra gudstjänster och sammankomster. Men syfte blir då att rusta oss att leva i världen. I en sekulariserad värld behöver vi stötta varandra och be för varandra för att orka leva i världen.
Här kommer vi in på den sjunde rörelsen, och den handlar om våra sammankomster och framför allt våra gudstjänster. Här sker också en rörelse, som jag kallar ”från gudstjänstordningen till gudstjänstgemenskapen”. Om vi förr arbetade mycket med att förändra våra ordningar och göra nya agendor så går utvecklingen mot att mer och mer tänka på människorna som samlas i gudstjänsten. Om vi arbetar rejält med gemenskapen i och kring gudstjänsten så visar den mesta gudstjänstutvecklingserfarenhet i landet att det egentligen inte spelar så stor roll vilka former och agendor vi använder. Det är den mänskliga andan i gudstjänsten som bygger den goda gudstjänsten.
5. Avslutning
Det finns i vår Svenska kyrka en växande glädje över att vara kyrka, och att vara det här och nu. Krampen kring de spruckna folkkyrkodrömmarna håller på att släppa. Jag tror att våra kvantitativa bilder börjar bytas ut mot kvalitativa bilder. I stället för att fråga om vi är många behöver vi fråga om vi är levande. Tänk på Jesus och lärjungarna. Han suckade aldrig och sa att det var trist att de bara var tolv. Han levde, bad och verkade med dem han hade. När jag ser de hoppfulla tecknen kommer jag att tänka på Jesu ord: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd (Joh 4:35). Det är ord som har just med bilder att göra. Jesus säger åt oss att inte bara titta i den vanliga vardagen utan att se framåt och runt oss. För min del kan jag inte låta bli att bli glad när jag ser de många möjligheter som finns i er församling, både sådana som redan syns och sådana som man kan ana bortom horisonten. Tack, kära vänner i Åkerbo församling, och Gud välsigne er.
