Kattarps kyrka historia

 

 

en skrift av
Gustaf Åberg
”Kattarps kyrka - en liten historik och vägledning”

sades det år 1729 - och sådant var nog utgångsläget för mången kyrka i Kullabygden (jfr Fleninge, Välinge): på 1100-talet byggdes ofta det nya "Guds stenhus" icke mitt inne bland den gamla byns gårdar utan i ena ändan av byn, på fri mark ut mot den stora "Kulla fälad" som genom sekler var allmän betesmark och vägland för alla byar i hela Kullen.

Byn

Nu är Kattarps gamla by mest borta: österut från kyrkan låg den, med 13 gårdar i en vinkel öster och norr om Kattarps mosse; efter enskiftet stå bara fyra gårdar kvar, i ombyggt skick. Men kyrkan står kvar, nu mitt inne i 1800-talets nya "kyrkby" (med skola, "fattighus", sockenstuga och smedja, handel och hantverkare) som numera rymmer många bostäder bland gröna trädgårdar.

Gamla kyrkan

Också kyrkan är dock ombyggd, till hälften förnyad. 1729 års kyrka hade ett långhus, bara två valv långt, med ett lågt trappgaveltorn i väster och lägre kor och halvrund absid i öster (så som ännu t ex i Jonstorp och Farhult). Och ett par högt sittande små fönsternischer av rödbrun sandsten i det gamla långhusets södra och norra murar berätta än om det första kyrkbygget: rundbågsformen vittnar om tidig medeltid (romansk stil), kanske omkring år 1200; placeringen säger ju att den äldsta kyrkan måste ha haft ett högt liggande träloft. Tegelvalvens låga spetsbågar därinne tala däremot om, att de tillkommit först långt senare, under 1400-talet, då också kyrkans inre rum ökades ut mot väster tack vare tornbygget. Detta 1400-talstorn måste man delvis bygga om år 1769: det förhöjdes då med 6 alnar och nya trappgavlar.

Men det fick ingen dörr förrän 1824: tornrummet ingick ju i kyrkan (för välbehövliga bänkrum!), och menigheten gick dessförinnan, enligt urgammal tradition, in genom en portal på kyrkans sydsida; framför den, som en förstuga, var vapenhuset utbyggt på kyrkogården.

Kattarps kyrkas byggnadshistoria framträder föga i dess yttre, och den är ej heller så komplicerad. Kyrkans västra hälft, (tornrummet och de två närmaste valvrummen) stammar alltså från medeltiden. Den lilla rundbågiga fönsternischen (se ovan) skvallrar om långhusets 800-åriga anor; tornets ankarjärn och väderflöjel från 1769 datera dess övre delar. Allt annat - korsarmar och kor - har under åren 1853-54 uppförts efter prof. C. G. Brunii ritningar.

Av utrymmesskäl hade församlingen önskat bygga om kyrkan helt och hållet, men medeltidsexperten C. G. Brunius (egentl. professor i grekiska i Lund) reste hit, undersökte kyrkan och lyckades förhindra helgerånet. Han framhöll kyrkans goda arkitektur och gjorde nya ritningar, som räddade dess långhus och torn; det gamla koret och absiden fick offras för den nuv. "korskyrkan" i öster.

Med sin "moderniserade" rundbågsstil lyckades han emellertid sammansmälta gammalt och nytt till den harmoniska, enkla helhet, som nu, jämte torngaveln från 1769, är Kattarps kyrkas finaste kännemärke.

 

Så ock i det inre: de låga, lugna valven - i väster från 1400-talet, i öster från 1850-talet - ge kyrkan dess speciella, trygga "trevnad". Men av dess äldre fasta inredning finnes efter Brunii restaurering 1854 intet kvar. Under sista danska tiden (Christian IV) hade Kattarps kyrka (liksom Välinge) 1612 och 1618 fått altare och predikstol i rik renässans-stil, snidade och målade (ett par stolpar i sakristian finnas kvar därav), men redan 1750 hade de ersatts med enklare ting, utförda av "provincialbildhuggaren" Johan Ullberg. Med dem hade medeltidskännaren C. G. Brunius inget förbarmande och efter honom har kyrkans inre omvandlats ännu två gånger, 1915 och 1951! Domkyrkoarkitekten Th. Wåhlin 1915 behöll mycket av Brunius-tidens lite kärva färgskala: brunt och guld mot vita väggar; arkitekt G. W. Widmark 1951 gjorde interiören mera "blommande", med starka inslag av blått och rött.

Predikstolen härrör till sin stomme från 1850-talet: i massiv mahogny byggdes den då av snickare A. Ekelund i kyrkbyn. Overmålad på 80-talet fick den 1915 åter framträda i sin djupröda naturfärg, med reliefer i trä. Dess nuvarande dekor i guld det Gamla och det Nya Testamentets representanter: Moses och fyra profeter (Amos, Elia, Jesaja, Jeremia), Kristus med de fyra evangelisterna - utfördes 1951 av konstnären Ralph Bergholtz i Jonstorp. Då tillkom även ljudtaket.

Altaret: Brunius önskade alltid ett ljust kor; bakom altaret ställde han här ett genombrutet skrank, på altaret ett enkelt kors. På 1890-talet byggde man där upp en färgrik nisch för Thorvaldsens Kristus-bild (i gips - den står nu vid dopfunten men nischen i sakristian). Är 1911 donerades till Kattarps kyrka Nils Forsbergs stora altartavla (sign. 1913); till restaureringen 1915 uppfördes altarväggen i dess nuvarande skick. Det är en målning, märklig dels för konstnärens, dels för motivets skull. Nils Forsberg (f. i Riseberga 1842, d. i Helsingborg 1934) hade vunnit berömmelse med det stora verket "En hjältes död" (Paris 1888) och målade sedermera mest porträtt samt stora historiska, sociala och religiösa motiv (men veterligen ingen annan altartavla). Motivet här är hämtat från koret i S :ta Maria kyrka i Helsingborg, vid en ungdomens första nattvardsgång. Mot denna fond av välkänd verklighet framträder så Kristus i en gyllene gloria, i övernaturlig storlek, men nästan påtagligt framställd. Detta vill (har det sagts) just markera Kristi närvaro i sin församling: i nattvardens stillhet upplever menigheten, var och en på sitt sätt, i bön och åkallan, denna realitet. Och den är också målningens motto, med slutorden i evangeliet enligt Matteus:

"Och se, jag är när eder alla dagar intill verldenes ände".

På altaret stå kyrkans äldsta bevarade inventarier, två tunga malmstakar från 1610 (som bära kyrkvärdarnas namn: Truid Jensen och Henrich Nieilson). Enligt dansk tradition skulle de två altarljusen symbolisera Lag och Evangelium. Vid restaureringen på 1850-talet skänktes härtill de två högre stakarna.

Från "upplysningstidevarvet", från gustaviansk tid, stammar typiskt nog den lilla utsökta ljuskronan i tornrummets valv: "mig hafwer Rusthållaren Sten Pärsson och des Hustru Gunella Gunnaresdotter i Kattarp skiänckt Anno 1772"! Då hängdes den i gamla kyrkans kor: den var nog kyrkans första ljuskrona!

Därnedanför, på "vapenhusets" vägg, hänger också en värja av karolinsk typ; vi veta ej, vem som fört den, men enligt gammal vacker sed har krigaren här "lagt ned" sitt vapen, till en åminnelse i hembygdens kyrka.

Och här, vid utgången, en blick mot höjden: där hänga kyrkans "viktigaste" inventarier - klockorna! Lillklockans malm har sen okända tider kallat ut över Kattarpsslätten inne från det låga tornets takstol, men 1851 sprack den vid en "mare-ringning" (Marieklocka = kvällsringning) och måste gjutas om. Storklockan kom till, sen tornet höjts; den göts 1791 hos "Maria Wetterholtz Styck- och Klockgjutare Enka" i Malmö.

Till sist skall Kattarps kyrkas förnämsta klenod från gammal tid dock nämnas (den är icke att se här eftersom den förvaras annorstädes): det är nattvardskalken (med paten) av förgyllt silver, med fint graverad fot. Den är utförd aven framstående guldsmed i Köpenhamn under Christian IV:s tid, Borchart Rollufsen (verksam där 1626-52), och skänktes till "Kattrops Kircke" år 1648 av tvenne adliga par, makarna Jakob Grubbe - Hilleborg Daa och Christopher Ulfeldt - Maren Urup. Jakob Grubbe till Rögle var kyrkans patronus, Christopher Ulfeldt var kungens Lehnsmand på Helsingborgs slott: det är några betydande namn i dansk historia, som kasta sin "silverglans" över Kattarps lilla oansenliga kyrka, bara ett decennium innan hon går över i svensk ägo - med Skånes förste generalguvernör Gustaf Otto Stenbock som ny patronus! Han möter inte med mera silverprakt - utan med en stramare organisation: en prima läderbunden Kyrckio-Bok - den skulle åt eftervärlden förvara namn och data kring Kattarps kyrka och sockenbor.

Nattvardskalkens mästarnamn har vänligen meddelats av int. Thorsten Andersson, Kristianstad.

En del av de namnen - från 1800-talets senare hälft kan man också läsa på "Gamla kyrkogården" utanför kyrkans murar. Den har ännu lyckligt fått bevara sin prägel av gammal lummig trädgård, i stora drag så som den planerades vid 1800-talets mitt. Här hägnas ännu "de fredliga vårdar", i grå kalksten och vit marmor, av buxbom, blodbok och hängaskar - här är än en minnenas och fridens plats för vår tids människor. Så som de dödas trädgård må tjäna de levande.