Livets källa
Så långt våra teleskop kan se finns det inget biologiskt liv i universum. Utom på jorden, och kanske några bakterier på Mars. Annars bara iskalla stenklot, glödande stjärnor eller häxbrygder av kemikalier i stora gasplaneter. Omöjligt för något levande att existera i. Är vi ensamma i hela denna väldiga världsrymd som levande och tänkande varelser, ensamma om att leva i en värld av växter och djur? Vi vet inte, men chansen att liv skulle uppstå spontant, av sig själv, är i stort sett lika med noll. Det erkänner också vetenskapen. Kanske den mest primitiva formen av liv, men inte det vi dagligen omges av och själva är; ett mirakulöst komplicerat samspel av livets alla nödvändiga komponenter.
Men var finns källan till allt detta myllrande liv? Att det har uppstått och att det har utvecklats under år miljarder vet vi, men var finns urkraften som gjort allt detta möjligt?
Några skulle nu säga att det vi inte vet fyller vi ut med gissningar och fantasier, alltså någon slags tro på ett övernaturligt väsen. Det vi kallar Gud.
Och ja, det gör vi, men inte bara för att det är en lika god gissning som slumpen.
Vi gör det därför att vi har skäl att tro att Gud, detta ouppnåeliga övernaturliga väsen, faktiskt är Livets källa. Och den avgörande anledning är inte religiös alls, utan just det jag nämnde; liv som vi känner det kan omöjligt uppstå vare sig av en slump eller som resultat av år miljarders tillfälligheter.
Det finns en levande vilja bakom livet. Och att det är så sällsynt i universum säger också något om källan bakom. Livet är kristallen i grushögen, pärlan i världshavet, den obändiga plantan, som i en öde öken sjunger en sång:
Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden. Jag vill besjunga din himmelska prakt med ett barns, ett dibarns mun. Du har rest ett värn mot dina fiender för att betvinga ovän och hämnare. När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter: får och oxar, all boskap, och markens vilda djur, himlens fåglar och havets fiskar, allt som vandrar havets stigar. Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden.
Herre, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt. De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst.
Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.
Psalt. 8 och 36:6-10