”Aldrig ledig” står det om de tre gravplatserna på Önnarps kyrkogård. Det finns ingen gravsten, men sedan många år tillbaka är det förbjudet att gräva där. ”Historisk grav” går det att läsa i kyrkogårdshandlingarna. Platsen har varit ett intresse för nyfikna under en lång tid och det finns många historier om vem som kan tänkas ligga begraven där.
Karin Andersson växte upp i Önnarp på 60-talet. Hennes intresse för släktforskning började tidigt.
- Min mor pratade mycket om det som var gammalt. Och man är ju nyfiken, säger hon.
Ett långt engagemang i Slimminge byalags hembygdsgrupp ”måndagsgruppen” ledde till att Karin Andersson fick Skurup kommuns Kulturpris 2020 för sina insatser för släkt- och hembygdsforskning.
Nu har hon satt tänderna i den mytomspunna graven i Önnarp och detta är hennes text:
På Önnarps kyrkogård finns ett stort gravställe utan någon sten eller annan beskrivning. När en vetgirig, eller rent av på ren skånska ”förvidden”, släktforskare får nys om något sådant finns ingen återvändo - då måste jag bara leta i alla källor jag känner till!
Mitt intresse för detta väcktes någon gång på 80- och 90-talet då min mor var kyrkvärd i Önnarp. Vi gick ofta omkring på kyrkogården och pratade om människorna som hade verkat i byn. En del var bekanta och andra var släktingar till oss.Mor Ella visade det stora, öde gravstället och berättade att man trodde att en lärarinna och en hel skolklass var begravda där.
Senare har jag pratat med andra, äldre Önnarpsbor och alla verkar överens om att vad som än hänt så har det i alla fall anknytning till skolan som ligger mittemot graven.
Nils Larsson flyttar till Önnarp
För några år sedan bestämde jag mig för att försöka få reda på vad som verkligen hänt!På Kungliga Biblioteket hittade jag en mycket tragisk historia om en lärarfamilj i Önnarp på 1800-talet som jag tror är upphov till dessa sägner eller skrönor.
1844 kom Nils Larsson till Önnarp från Dalby och fick tjänsten som lärare i byn. Två år senare gifter han sig med Elna Larsdotter från Grönby.
Tjugo år senare hade paret begåvats med elva barn, varav nio fortfarande var vid liv (de två första barnen hade dött unga av mässling och nervfeber). Men trots att familjen redan hade förlorat två barn hade deras tragiska öde bara börjat.
1877 - ett katastrofalt år för familjen
1873 dog sonen Hans Johan, 21 år, av nervfeber, en smittsam febersjukdom. 1877 inträffade den stora katastrofen som man kan läsa om i många olika tidningar från hela landet.
I Död-och begravningsboken för Önnarps församling står de inskrivna efter varandra:
Den 4:e september dog den 14-åriga sonen Anders av nervfeber. Han blev begravd den 30:e september.
Den 5:e oktober dog den 19-åriga dottern Ingrid och dagen efter, den 6:e oktober dog fadern, läraren Nils Larsson, 52 år gammal. De hade blivit smittade av nervfeber av en gäst som besökte sonen Anders begravning.
1878 i januari såldes familjens hela lösörebo på auktion.
Byborna startade insamling
Under rubriken, ”Wackert drag af Wälgörenhet” i många tidningar över hela landet kan man 1879 läsa följande:
”I Oktober månad 1877 afled skolläraren N. Larsson i Önnarp, lemnade efter sig enka och 6 barn i tarfliga omständigheter. Mången församling skulle måhända icke wårdat sig mera om skollärarens enka än ett fattighjon, men så war icke förhållandet med Önnarpsboarne, de gjorde allt för att afhjelpa den nöd, som war för handen inom nämnda familj (----) gjordes af Larssons forna skolbarn en insamling af penningar allt för anskaffande af en bostad för Larssons efterlemnade familj. En sådan blef äfwen byggd nära intill kyrkan i Önnarp”.
Änkan hann inte bo i huset så länge innan även hon avled. 1880 i november dog näst yngsta dottern Anna Fredrika 13 år gammal utan angiven dödsorsak i Önnarp. De fem överlevande barnen lämnade hemorten och Skåne, de avled mellan 1893 och 1933 i Sundsvall, Ockelbo och Stockholm.
Åtta personer i familjen begravda
Om min forskning och mina antaganden stämmer så blev åtta personer från läraren Nils Larssons familj begravda på gravstället i Önnarp.
Huset som församlingen lät bygga till änkan Elna Larsson tror jag är det lilla röda trähuset mittemot kyrkans parkering som allmänt kallats ”Stugan”.
Text: Karin Andersson
